The Pretentious Illiterate

Jag känner att dagarna blir segare. Jag blir mer och mer otålig. Mitt humör skiftar väldigt mycket, och roten till all ondska kan härledas till en persons närvaro i mitt liv.
Jag har funderat på det här med kärlek och tillit. Jag tror att det inte är för mig, det är för andra. För man ska inte sluta älska, vilket jag med all decency i min kropp ärligt kan påstå att jag gjort. Jag håller av personen i fråga, men there's no love lost between us

På ett plan behöver jag personen, det är en bekvämlighet. En mycket falsk känsla av trygghet. Men om sanningen ska fram kan jag tänka mig ett liv utan denna någon. Ett bekvämt liv. Ett liv utan sömnbrist. Utan oroliga nätter. Utan svartsjuka och andra bekymmer.

Jag litar inte på någon. Jag har aldrig litat på någon. Och jag är nästan religiöst troende på talspråket "själv är bäste dräng". Denna person har aldrig varit en deltagare i mitt liv. Jag ber aldrig om hjälp och denna någon erbjuder aldrig någonsin att hjälpa till. Där jag kommer ifrån ber vi aldrig om hjälp för den erbjuds man. Sen får man ta ställning. Men inte denna någon, vi är väldigt olika. Och jag har tröttnat på konstallationen.

Nu väntar en tid med funderingar, men jag vet åt vilket håll jag lutar. Men ännu är inte det sista kortet lagt men snart nog kommer även det och då kommer det vara försent. Precis som förr.

Nu säger jag farväl till er alla. Jag har bättre saker att göra. Adjö.