The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Jag har spenderat lite tid, sugandes på en liten idé; att ta mig i kragen. Göra något av mig själv, uppfylla några drömmar. Inget stort, men ni vet hur det kan vara. Man går runt och tänker på en massa saker man hellre skulle vilja göra än de man sysselsätter sig med i dagsläget. Så jag ska sätta mig ner, någon dag framöver, och göra upp en liten minneslista över saker jag vill få gjorda. Små delmål. För att få överblick och struktur. Man kommer på en massa roliga saker, lite av och till men antecknar dem inte och sen när man vaknar upp nästa dag är de lika borta som de vackra drömmarna man haft under nattens gång. Men jag vet i alla fall att jag behöver ett smärre uppehåll från allt, innan karusellen börjar igen. En paus från alla tankar. Alla känslor. Alla dumheter. Ja, en paus från allt. Bara en vecka eller så. En vecka utan telefon, utan internet. Utan alla sådana där störningsmoment. En vecka där jag kan läsa i fred, men helst inte en vecka där jag sitter ensam och saknar allt. Där jag bara sitter och väntar att tiden ska gå. Nej, jag behöver ha möjligheten att kunna gå ut och träffa människor, känna värme och närhet. Jag fungerar inte när jag isolerar mig, det är oftast då tankarna kommer. Jag överväldigas av alla intryck, så blir jag nervös och ångestfylld. Bara sitter och väntar på de tråkiga stunderna, väntar på ångesten. Sen när den kommer får den ta så mycket utrymme den vill. Ta all det utrymmet det kräver. Skamligt stor plats. Sen sitter jag där, ensam med all den där ångesten jag annars brukar kunna undvika genom mänsklig kontakt. Nej, jag behöver ha någon med mig till en liten öde ö. Eller en plats där internet och telefonen inte når. En stuga i bergen någonstans. Med naturen runtom oss och lugnet, men närheten till en annan människa. Och tända ljus. Och kanske en sjö i närheten, men inget måste. Men jag behöver få lugn en stund. En liten paus bara. Sen kan jag komma tillbaka, fit for fight.

Snart börjar skolan, och allvaret. Den karusellen ser jag fram emot som ett mellanstadiebarn med nya pennor och en sprillans ny väska den vill visa upp. För klasskamraterna. Lite så känner jag. Jag vill visa? mig. Jag har slutat gömma mig i mitt skal. Nu har jag äntligen intagit scenen. För fullt. Jag fick nog av allt och alla. Jag vägrade vara sufflör åt dem. Nu är det dags istället att synas, givetvis hjälper man till där det behövs. Men vafan, jag vill ha den uppmärksamhet jag förtjänar. Ni som känner mig vet nog vad jag menar, ni som är mig bekanta kommer säkert ramla av stolen när ni läser detta. Men be that as it may, sanningen står sig oavsett. Jag är trött på att nästan stå i rampljuset, fast ändå inte riktigt. Jag är där, men det är bara utvalda personer som ens vet om min närvaro. Nej, nu vill jag inta den stora scenen. Play with the big boys. Så det ska jag nog ta mig tiden att göra. Jag har lekt av mig, det känner jag av alltmer. Ju mer jag tänker på mitt liv som det varit desto större avsmak känner jag inför det nu. Jag har upplevt hela det där studentlivet, jag har lekt på Stureplan, festat ur mig alla bacillusker, fått nog av skitsnacket, nog av alkohol ? nåja de kopiösa mängderna av alkohol, nog av alla strulen, alla pojkarna, alla flickorna, alla. Precis alla som lever för utelivet. Jag är trött på det där livet, jag har levt det. Jag har lekt av mig. Nu börjar det bli dags för något nytt, helt fräscht, direkt ur plastförpackningen.

Nu ska jag leka på en ny plan. Få nytt utrymme. Träffa nya människor, ge fan i att sakna det som varit då jag vet att jag inte längre trivs på de där dansgolven sådär halvt utslagen. Det lockar ej längre. Charmen har försvunnit ur det levernet. Jovisst, jag lever än och gillar fortfarande att gå ut och träffa människor och dansa. Men på andra premisser. På andra villkor, med nya spelregler och ett facit i handen. Nej, nu blir det nog inte många fler förfester med hela vodkaflaskor som töms, inget mer skitsnack, inga fler idioter som man måste leka mamma åt. Nejtack, jag har fått mer än nog av det där. Nu ska man leka sofistikerad, vara lite pretto, dricka vin och äta ostbricka. För det är jag fanimej värd! Min kropp med. Framförallt kroppen. Så som den misshandlats. Herregud. Nu är det verkligen hög tid för en helt ny start. En ny chans att göra saker annorlunda? bättre!

So here I go!

/Bellis