The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Jag ska  inte bli lyrisk. Tror jag. Men idag har varit en bra dag. En spännande och inte minst underbar dag. Och nu ska jag försöka knyta ihop den säcken. Så här sitter jag, med mitt nyfönade hår och en lugg som alltjämnt fastnar på ögonfransarna.
Jag var ute och tog en liten fika idag, inhandlade en bok och ett kompendium, och var och handlade mat som jag sen tillagade i vårt väldigt mysiga kök. Och som ni säkerligen märkt, efter mina många lovprisningar, trivs jag väldigt bra i min nya korridor. Väldigt bra. Det känns som att den 1:a oktober är alla orosmoln skingrade. Då är allting jobbigt över, och den första biten av mitt livs bok är avslutat. Sen lagom i november fyller jag 21. Det hela känns så väldigt välplanerat, bara det att jag står inte bakom planerna. Jag vet inte vem som gör det, men får jag en dag chansen ska jag passa på att tacka den som varit så duktig på att få allt att klaffa.
Jag känner mig väldigt tacksam just nu. Väldigt, väldigt tacksam. Det går inte riktigt att förklara just hur lycklig jag är över att jag lever det liv jag gör, men också det liv jag levt hittills. Med alla dess upp-och-ner- gångar. Jag har hunnit med mycket på mina korta 20 år på denna jord. På vissa fält, mycket mer än genomsnittspersonen, på andra fält, mycket mindre. Men i det stora hela har jag hållt huvudet ovan vattenytan, även om det blivit en och annan kallsup då och då. Men det hör till.
Nu har jag däremot börjat lära mig simma, och kallsuparna har blivit färre och färre. De lär nog aldrig försvinna, men minnena från de gamla jobbar jag på att likvidera. Att sluta förstora gångna händelserna, upphöra att ge dem en plats i nuet. För jag har länge använt mitt förflutna som en soffa, hellre än en språngbräda. Ältat och ältat.
Suttit i ett väntrum, men inte vetat vad det är jag väntar på. Eller vem. Och att jag idag befinner mig där jag är, är för mig inte mindre än ett mirakel. Mor min har jag mycket att tacka för, som vakat över mig och styrt mig i rätt riktning när jag inte vetat åt vilket håll jag skulle åt. Hon har alltid haft tid att lyssna på alla mina bekymmer, små som stora. Och hon har alltid varit ärlig. Ibland lite väl brutalt ärlig, men så här med facit i hand är jag glad att hon var det. Jag behövde något för att vakna till. För att öppna ögonen och se den stora bilden, och sluta ägna all tid åt detaljer.
Pojkar, män, killar. Kalla dem vad man vill, de har hittills fyllt en enda funktion i mitt liv; avsaknad. Inte saknad, eller trånande efter. Nej, de har inte funnits. Varit icke-existerande. Inte i deras fysiska form, utan mentalt sett. Känslomässigt. Och detta har lämnat en stor misstro till det manliga könet, en stor och ful plats som varit väldigt mörk och väldigt isolerad. Otillgänglig. Men det har visat sig att det finns hopp, att det går att skina ljus in i detta (vad jag trott varit) eviga mörker. Tilliten får växa till sig med tiden, men fröet är sått. När man sen kan skörda, det får vi se. Nån dag, och den vetskapen känns väldigt betryggande.

Jag har valt att börja om. På mina egna villkor. Att ta det lugnt; att ta mig tiden att tänka igenom saker, mer än att rationalisera sönder allt. Analysera och överanalysera. Nej, nu ska jag njuta av livet och sluta vara så rädd för det okända. Det som kanske inte ens är där. Det är dags att bli kvitt mina hjärnspöken och möta världen på det sätt den mött mig hittills: med ett varmt leende och med en genuin hjälpsamhet som aldrig slutat förvåna mig. Människligheten är ett väldigt vackert släkte, men det behöver sin tid och plats för att växa. Och jag har alltid tid, och givetvis en extra plats till övers för alla dem som skulle vilja ha den. Kanske är det därför människor alltid bemött mig väl. Kanske är det därför jag alltid möts av leenden. Även över telefon. För ni vet väl att man hör när en människa ler. Det är en sån där detalj som jag tycker är fin att veta om, något att tänka på nästa gång ni pratar med en myndighet eller vän eller vem som helst. De hör när du ler, och du hör säkerligen när de ler, om du bara tar dig tiden att bry dig. Att lyssna.
Gott folk, öppna ögon och öron. Och när ni gör det, öppna ert hjärta och er famn med. Även till de ni inte annars skulle. För diamanter kommer i olika former, men alla kan slipas till. Och bara för att en inte skiner behöver inte det betyda att den inte har samma brillians som en annan. Den är bara mindre slipad, mindre facetterad. Intressantare. (:

Nej, jag ska inte bli lyrisk. Men jag ska passa på att vara tacksam en bra stund framöver. Nu ska jag slå på lite bra låtar och så ska jag sova lite. Jag har en lång dag för mig imorgon.

/Belmis