The Pretentious Illiterate

Vilken djävulsk afton... Bra, men smärtsam...

Annelie kilade nyss hem i en taxi, medan jag sitter här och häckar. Med ett glas Sprite, som igårkväll fungerade som groggvirke och en tanke på den nu kalla pizzabiten i mitt kylskåp. Mina fötter värker nåt fasligt efter att ha vandrat kring i Flogsta och större delen av Uppsala iförd endast ett par av mina mest obekväma flipflops. Som förövrigt insisterade på att gå sönder för jämnan.
Vi tog en liten nappytime i ett lusthus i Flogsta när vi promenerade hem från lekparken på dagiset, där vi gungat och åkt rutschkana (som jag säkert stavat fel). Vi stannade av vid en annan lekpark och klättrade som två ryska gymnaster i rep och stegar. Om det vart under andra omständigheter hade det kanske varit sexigt, nu var det nästan mer tragikomiskt.
Sedan vandrade vi på alla våldtäcktsstigarna och Annelie tog av sig sina tröjor fler än en gång och utmanade ödet när hon vandrade iförd endast en bh på överkroppen. En förkylning känns given. Men det talas det tyst om.
Men det viktigaste för i afton var att jag förälskade mig i den kille jag visste att jag aldrig kunde få...
Den sexiga, väldigt rockabilly-inspirerade, blonda hunken på Max, after hours. Han såg ju så fasligt snygg ut i sin skjorta och slips, och det är få saker som slår en snygg quiff på en kille. Även om han är blond. Slickat med quiff! Yes, Sir! Any day. Att han sen med bestämda steg ställde sig rakt bakom mig, tätt, tätt intill så att jag kände hans varma andedräkt mot min hals gjorde inte saker lättare för en, som jag, som lever i celibat. Åh, det var med tunga steg som jag lämnade Max och denna dröm till karl.
Lyriskt.
På vägen snackades det mest om alla dessa underbara pojkar där ute och hur mycket vi båda (mest jag, dock)  uppskattade en ovårdad kille. En sån där som ser äckligt bra ut, men som är nonchalant och bara ovårdad. Orakad (jag gillar skägg :), oklippt bara väldigt ovårdad. Rugged. Så sexigt. Åh, dessa många vackra varelser, men bara en som jag skulle kunna tänka mig att fundera på att ha nåt seriöst ihop med. Den mest ovårdade av dem alla. Med de vackraste bruna ögonen, och det rufsiga håret. Han med det mest charmiga och vackra leendet man någonsin stött på.
Han är vacker på ett okonventionellt sett. Hela hans varelse får min värld att bli till gele. Mina knän ger vika och hjärtat slår dubbelslag...
Han. Bara han. Ingen annan. Utom Dennis. Dennis kan alltid få hela min värld att rasera på två röda... Det gör honom lite övermänsklig i mina böcker, även om jag vet. Jag VET att han inte är mer människa än jag. Men den effekten han har på mig, fortfarande. Det är något utöver det vanliga. Nåt helt annat...
Heh. Dennis. Igen.

/Belma

PS. Tack Cilla som ställde till med dessa festligheter, och alla ni andra för en fantastiskt trevlig afton. DS.