The Pretentious Illiterate

En dag på jobbet... Ännu en i raden. Jag trivs bra här, till skillnad från alla andra ställen jag arbetat på.

Här får jag vara PRECIS som jag vill. Jag kan lägga upp mitt lilla schema som jag vill och ingen klagar på att man kommer hit halv 10, de dagar man gör det. Inte heller säger de något om att jag knatar hem vid 4 de dagarna då jag kommer sent.
Och just därför ställer jag upp och jobbar hela helger om och när det krävs. Det känns som ett rättvist upplägg. Jag kan surfa facebook och blogga, så länge jag sköter mitt dagliga arbete. Och det gör jag. Galant, som alltid annars. Skillnaden nu från då är att man ser det jag gör. Det påverkar företaget mer direkt, än om det är ett multinationellt bolag. Förvisso ser man hur mycket jag gör, där med, men det påverkar inte företagets likviditet på samma sätt.

Piercingarna gör mindre ont idag. Och det verkar svälla av lite. Jag liknar Jay Z allt mindre.

Jag har tankar på att kanske träffa någon ny. Jag vet inte om jag är redo. Men å andra sidan vet jag heller inte om jag gillar idén på att vara själv mycket längre till. Det är en idé, än så länge, och inget jag tänkt omvandla till någon slags aktion inom en alltför snar framtid.

Jag måste släppa taget om honom först. Min dröm. Han förföljer mig in i mina drömmar. Jag ser hans anlete. Det pratas om honom. Jag saknar och längtar efter honom. Efter något jag aldrig haft. Någon jag aldrig haft! Men hans ansikte har en dragningskraft av bibliska proportioner. Jag finner mig själv LÄNGTA. Tråna. Bedja. Han gör något, blott hans närvaro gör mig alldeles knäsvag. Och att se hans vackra ansikte, det sista jag gör om natten och det första jag ser på morgonen. Det underlättar inget.

Att vara så nära, men ändå så långt bort. Flera oceaner. Kontinenter. Flera världar ifrån varandra. Och ändå fyller han det tomrum som uppstår. Bara tanken på honom gör mig upplyft. Får mig upp ur sängen även dagar då jag helst hade dragit täcket över huvudet och glömt att världen finns.

Bara att han finns. Bara att han andas gör mig lycklig.

Så okaraktäristiskt av mig. Att önska honom genuin lycka med sin nuvarande. Att mena det. Det trodde jag aldrig om mig själv. Jag trodde aldrig någon annans lycka kunde betyda mer för mig än min egen. Men jag tror att ibland, en enda gång i en hel livstid (om man har tur) finner man det man alltid velat ha. Det man aldrig haft. Och sedan bestämmer man sig för att denna person är det viktigaste i ens liv, so far. Och han tog den platsen och fyllde det tomrum mitt ex lämnade efter sig.

Saknaden, längtan jag en gång hade för M kan inte mäta sig med detta. Som en droppe i havet. Mina sinnen är överväldigade av de känslor som hans anlete ingiver. Hans ögon. Hans leende. Hans framtoning. Allt.

Som jag älskar nu, vill jag älska för evigt.

En dag, mina vänner. Jag lovar er. En vacker dag, eller en gråmulen dag. Men den dagen kommer. That I'm sure of!

/Bells