The Pretentious Illiterate

Jag undrar ibland, om det syns att jag tänker på honom. Att jag lider ibland. Att jag vrider och vänder mig i min säng, när sömnens alltomfattande omfamning intagit mig. När jag är ensam, så tänker jag ofta på sådant som hade kunnat vara. Som kunde ha blivit, som kanske rent av borde ha blivit.

Jag undrar om jag skulle varit lyckligare då. Med honom. Utan saknaden. Utan tankarna. Jag tror inte det. Jag tror inte jag skulle vara något annorlunda. Inte han heller. Allt skulle vara som förr. Nu är det bättre. Det blir bättre för var dag som går, övertalar jag mig själv. Nej. Jag försöker övertala mig själv om att jag gått ifrån allt gammalt. Att jag släppt taget helt och att jag är ointresserad. Men jag skriver om honom jämnt. Jag skriver om sådant som varit och sådant som kunde varit.

Jag skriver för att överleva...

Jag läste någonstans att det tar 1½ år innan man kommit över alla känslor för någon. Och tiden går ju, som bekant. Snart kan jag se tillbaka på allt och skratta. Se tillbaka utan att vara uppriven och ledsen. Utan att känna att den del av mitt liv, den enda jag verkligen velat ha där är annanvart och lycklig. Jag tänker mig att han är lycklig. Det måste han vara. Han är inte med mig.

Jag är lyckligare. Det ska föras fram. Men i mitt huvud får många tankar plats samtidigt. Och samtidigt som jag är lycklig är jag ändå olycklig. Han finns inte här. Aldrig mer. Det har jag lovat mig själv. Det är min morot. Att aldrig mer ska han få ta del av mitt liv. Men det utesluter inte andra tankar samtidigt. Att kanske... Nej. Den tanken är farlig. Den ska jag avbryta, utan undantag. Varje gång jag tänker på honom tänker jag på andra också. Så jag kan gå över till de andra tankarna snabbt om det börjar gå åt fel håll.

Ibland vill jag skicka ett meddelande. Ibland skulle jag vilja ses. Men jag håller mitt avstånd och ju längre tiden går desto lättare blir det. Men så länge jag är arg, uppriven, så kommer inget att funka. När jag till slut släpper taget kommer det att vara för evigt. När jag väl beslutar mig för att det räcker så kommer jag att bryta alla band. Plåstra om mig själv, rätta till kragen, sträcka på ryggen och besvara Sammys invit.

När jag väl bestämmer mig, ska jag bli lycklig.

Men nu vill jag vältra mig i min egen dramatiserade lidelse. Nu vill jag lida lite extra mycket. Bara som för att bestraffa mig själv för att jag är så dum som ens ägnar honom en tanke.

Och ibland undrar jag varför det inte märks att jag tänker på honom...

/Bell