Do you think about me now and then?
Han har gjort det igen, mot mig (vem annars?). Han vill att jag ska lita på honom, han vill det trots att han gång på gång gör så här mot mig. Hur ska jag kunna lita på honom när det känns som om han verkligen gör allt för att såra mig? Blommor och choklad kan aldrig bota ett brustet hjärta. Och det suddar inte ut någon ångest. Jag har helt tappat aptiten. Idag har jag druckit en kopp kaffe, och även det fick mig att må så illa att jag en stund trodde att det skulle komma upp snabbare än det åkte ner.
Jag känner mig desperat och patetisk som går tillbaka, men han stillar ett hunger efter närhet. Jag vet att det är temporärt och att det underliggande problemet inte blir löst genom en form av brandsläckning men for the time being är det skönt att krama någon. Men jag sover illa. Jag sover så illa numer, vaknar otaliga gånger var natt. Jobbar för mycket, alldeles för mycket. Det har blivit en börda att bara handskas med vardagen. Jag skulle behöva ledigt, fast ändå inte. För när jag är ledig ligger jag mest på någon avlägsen strand oh har samma ångest som jag nu sitter på jobbet och har. Onödigt att betala enorma summor för att åka till ett paradis om man ändå inte kan ta till sig all skönhet för alla grumliga tankar. Jag skulle behöva en semester från mig själv. Att åka utan bagage, både fysiskt bagage och mentalt sådant. Bara jag och vägen. Och den där groggen jag talade om innan.
Jag borde sansa mig, packa ner allt och bara dra nånstans. Börja om på nytt. Som bonde, eller nåt annat. Men vad hade det hjälpt? Jag trivs i min roll som ekonom, jag trivs med de stora sakerna i mitt liv, problemen finns på detaljnivå. Det är de små mörka hörnen (där man inte kommer åt med dammsugaren) som problemen finns...
Jävla tonårsångest som aldrig vill ge sig. Det kanske är det, förövrigt, att jag är omogen. Det kanske är det som är problemet... Men kan det verkligen vara så lätt?
/Belma
Leonard Cohen är både härlig och skön, gillar att lyssna på hans skivor både i badet och bakom ratten på bilen, både högt och lågt. Det där med att äka någonstans då man känner sig vissen, det har jag gjort. En kompis sa, följ med på den här resan det behöver du se andra ansikten, träffa andra personer, så mår du bättre efteråt. Men det hjälpte inte. Att bara åka bort för att glömma, nej, det låg fortfarande kvar då jag kom tillbaka. Mår man dåligt inom sig räcker det inte med att bara byta plats en stund. Inte för mig, det dåliga låg kvar, inom mig. Det var nog efter det jag införde en distans, en mur eller buffert som ska skydda mig. Tyvärr tror jag att den muren blev för tjock, nu kan jag inte rasera den då jag känner att jag inte vill ha eller behöver den. Jag öppnar mig totalt men ändå är mitt innersta slutet. Sjutton också kan jag bara säga.
Åh, Trannel du slog hufvudet på spiken. Precis så är det för mig, man har byggt upp en mur som man bara byggt på och nu kan man inte rasera den. Så plötsligt står man där som en annan fåraherde och ser på den här muren som endast kan liknas vid den kinesiska. Oh well, det kanske kommer en lösning framöver. Jag håller alla tummar.
Då är vi två som gör det
