The Pretentious Illiterate

I och för sig så har jag ingen normalitetsstandard i mitt liv så ingen dag är en "vanlig" dag. Men idag är en himla speciell dag, jag fyller år. Jag fyller så mycket att det ser bra ut på CV:n men inte är för mycket så det avskräcker. Ergo: detta är ett bra år.
22 var en turbulent tid, nu kommer 23 med sina utmaningar. Och ja, jag är alltid så här exalterad när jag fyller år. Som det barn jag är. Jag var till och med ut och köpte en tårta. Detta förkylningen till trots.
Jag var in till Stockholm och fick en mobil såld. Och jag insåg att jag har världens tur. Jag träffar alltid de intressantaste människorna på denna planet. Kan vara för att jag tar mig tiden att lyssna på de som har något att berätta. Denna damen hade en story att berätta, hon var så söt och rar och jag ville bara krama henne och klappa henne på huvudet och säga att det blir bra och att hon är en fin människa.
Jag gjorde en tjänst, säger hon. Men den där telefonen hade hon gott kunnat få. Ibland finner man sig utanför sin lilla bubbla, och när man sen hittar tillbaka till den känner man sig som en större människa. Jag gillade denna lilla dam, hon fick mig att inse att man kan klara allt. Jag är glad att jag tog mig tiden att åka in till stan, trots att jag egentligen inte orkade. OCH så träffade jag en lirare på tåget som jag först stirrade på (för han hade väldigt unika ögon) sen flyttade han på sig och satte sig bredvid mig. Vi pratade hela vägen in till stan... Jag sa att vi kunde ses på tåget igen på måndag. Samma tid. Inte för att jag vet vad jag skulle in till Sthlm att göra på måndag... Men jag kan nog hitta på nåt att göra.
Nåväl, det har blivit firande. Jag har fått paket som jag ÄLSKAR. Jag är nog en av få människor som kan glädjas åt 5 kg kött. Men jag fick (bland annat) 5 kg kött i form av lövbiff, oxbiffar och pepparbiffar. När jag öppnade det paketet höll jag på att svimma. Jag är inte så politiskt korrekt av mig men för mig är kött lycka. Fint kött är rena himmelriket, om man heter Belma och är förkyld i skrivandets stund.
Nåväl, nu ska jag runda av köttsnacket och tacka ALLA som mindes mig på min stora dag. Ni är så underbart fina vänner och vad gäller familj så har jag den bästa av sorter.

Jag avslutar med ett citat jag plockade ur Frank Caliendos stand up rutin, jag har hört den innan när jag var liten men under åren tappat den... now it's back and better than ever: "Talk to the fist, 'cause the hand don't exist".

/Bell