De och dem
Hej alla,
Jag vet att det inte är min plats att rätta alla människor på denna planet. Så jag har avgränsat mig och fokuserar blott på Sverige.
Nu ska inte jag sitta här och påstå att jag alltid är grammatiskt korrekt i mina skriverier. Framförallt när jag är upprörd är jag lite av en anti-talang. Men en sak stör mig mer än allt annat; att man inte vet skillnaden mellan de och dem. Herrgud folk. Var och varannan text som jag läser, vare sig det är en blogg eller en tidningstext ser jag att idioter missbrukar ordet dem. Vet ni inte skillnaden använd DOM!
I nittio fall av hundra ska det vara de. Men när de är subjekt i en sats, skriver man alltså just de. När de står som objekt, måste man skriva dem. Efter prepositioner - på, för, till, mellan osv. - skriver man också dem.
Det finns några få undantag, där formen de trots allt kan försvaras även i objektsställning. Att något/någon är objekt innebär att det/personen i något avseende är föremål för en handling - inte den handlande själv, för då är man subjekt.
Nåväl, utan att ge oss in på vidare undantag och underförstådda substantiv. Jag menar på att man ska antingen läsa på eller sluta bruka ett felaktigt begrepp. Det är estetiskt sett föga tilltallande att skriva fel för jämnan. Mina ögon tröttnar snabbt.
Som en notis; Ja, jag vet att det heter till brädden fullt. Jag envisas bara med mig själv att skriva fel hela tiden.
Finn ett fel:
/Belma
Själv reagerar jag på orden medans och vart. Folk skriver eller säger "medans" när det heter "medan" och t ex säger "jag vart arg" när ordet ska vara blev. Men vad kan jag göra åt det?
Jag är lite av en expert på att skriva vart istället för blev. Jag vet att det är talspråk och dessutom ett högst inkorrekt sätt att missbruka språket på men likförbannat slinker det in lite här och var. Bedrövligt egentligen, jag lovar att bättra mig.
Glömde nämna en sak, jag är en sån som har svårt med orden de och dem. Likadant kan jag inte med då folk säger liksom och typ. Som i dag på spårvagnen hem, en ung tjej (fjortis-16?) sitter och pratar i sin mobil framför mig. Hon säger "jag sitter typ på spårvagnen", varför inte bara "jag sitter på spårvagnen"? Vad har "typ" där och göra? För mig betyder ordet typ en knepig eller udda person. Betyder det här att jag är gammal nu? Ska jag sitta på en parkbänk och mata fåglar bara kanske?
