The Pretentious Illiterate

Jag har haft en sån där dag. En SÅN där dag. När jag rökt upp ett helt paket cigaretter, tittat på Bill Hicks, druckit ett glas vin och tagit ett långt bad med de tända ljusen glimmandes runtom mig.
Jag insåg avsaknaden av intellektualism i min vardag. Bill Hicks får mig alltid på så bra humör. Vart finns sådana människor numer? Vart finns dessa personer som tycker om att läsa? Som tycker om att ta till sig av världen runtomkring dem? Jag vet inte jag... det är nog jag som är malplacerad. Jag är inte krogtypen, jag vet inte varför men det livet har aldrig riktigt lockat. Nog för att jag försökte och ansträngde mig i ett par år, med diverse typer. Fast jag har insett att jag inte är typen som går ut och dansar av sig allt. Jag är den där dryga saken som bråkar ut all ångest. I nån hetsig debatt om helt oväsentliga saker.
Ju mer jag är ifrån det, desto mer inser jag att jag saknar studentlivet. Inte supandet, utan det andra. Skitsnacket, om världsliga saker. Timmarna på Storken. Eller O'Connors eller korrefesterna. Flogsta och Kantorn. Uppsala. Anorna. Jag hatar mig själv för att jag älskar det så. Man behöver en paus ifrån det för att inse hur mycket man saknar det. Hur väl man passar in, fastän man inte gör det. Jag älskar att vara fel, och i Uppsala så är jag så fel men ändå så hemma. Eller inte i Uppsala, men i det liv jag levde i Uppsala.
Imorgon måste jag se om jag ska hitta på nåt sånt där igen. Jag har funderat ett tag nu, men nu när det är slut med Marcus och jag verkligen vantrivs med att jobba på alla olika skitställen... så inser jag hur mycket jag saknar att få vara 22. Att kunna gå ut på Orvars och dricka 20 kronors öl och ha ångest över tentor.

Idag börjar allt. Jag har saknat det. Jag har saknat er och mig och allt runtomkring. I just got over you, baby.

/Belma