The Pretentious Illiterate

Herregud, jag har inte varit såhär sliten på år och dar. Jag känner mig helt slut i huvudet och kroppen. Som om man kört över mig med en ångvält... Jag vet inte riktigt varför, men det måste nog vara att jag sover 2 timmar/natt i snitt. Men jag försöker komma i säng i tid. Så jag kan slippa somna på tåget eller på bussen och missa min station. Och ja, gott folk, det har hänt mer än en gång.
Och samtidigt som det är jobbigt är det inte det heller. Jag mår toppen. Utöver tröttheten. Jag träffar gamla vänner, går på bio, går ut och äter - fikar. Umgås. Mår utmärkt. Ja, trots den enorma bristen på sömn så mår jag bättre än jag gjort på flera år. Trots alla svackor har jag återhämtat mig. Jag mår så bra i mitt eget skinn. Och den sista tiden har varit väldigt turbulent. Fruktansvärt. Och någonstans mitt i all turbulens så insåg jag att oavsett hur saker och ting går så kommer allt ändock att bli bra. Alla sorger går över. Alla bekymmer är av en övergående natur. Inget är för evigt, för att klyscha till det ordentligt. Här slår vi på den stora trumman, kära läsare.
Jag försöker, denna gången ger jag det ett ärligt försök, att retirera. Att lugna mig lite, att inte vara så agressiv i mitt sätt att vara. Att låta saker ta den tid de behöver, låta känslor utvecklas i sin egen takt utan att försöka trycka på något slags ideal. Jag försöker helt enkelt strukturera upp mig själv. Ett försök att lugna ner mig lite och inte stressa fram saker. För de resultaten blir ändå aldrig bra. Som sagt, inget är för evigt och även väntan tar ju slut som bekant. Förr eller senare lugnar jag väl ner mig, men processen innan dess är ju som bekant den jobbiga biten. Det är ju svårt när man är otålig, att behöva sitta och vänta på resultat. Men jag har börjat inse att sakta men säkert, väldigt sakta och med ruskig precision börjar resultat synas.
Nu återstår fortsättningen. Och den följer härmed...

/Belma