The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Ännu en sen natt som väntar på att bli tidig morgon. Ännu en natt när tankarna blivit så många att de inte längre kan trängas i mitt hufvud. De röda har gjort rummet ogenomträngligt, det ser ut som Los Angeles under högtrafikerade helgdagar. Eller ett biljardrum någonstans i någon källare. Foggy, and dull. Inte ens den självklara Build me up buttercup kan få mig på bättre tankar. Den är bittrare än man kanske tror, om man tar sig tiden att lyssna på vad som faktiskt sägs. Sjungs.
Rosorna jag fick har börjat sin nedgång, de har börjat se ledsna ut. Det känns som om fjärilarna i min mage blivit magsjuka, vilket sprider en nervös och orolig känsla i hela min kropp. Den där väntande känslan. Fastän allt är bra är oron där och gör sig påmind. Jag tänder en till röd. Smoking kills, står det på paketet och jag kan inte undgå att skratta åt ironin.
Jag känner mig offatbart ensam. Just nu. Helt apropå. Jag hatar honom. Det vet han nog. Jag tror man känner sånt på sig. Hatet. Det gör ont i min själ, men jag hatar verkligen honom. Det gör så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag känner mig så utnyttjad. Naiv och godtrogen. Idag verkar förövrigt vara något av en synonymdag för mig. Äsch, ibland har man såna.
Jag har tröttnat så. På allt. Jag skulle behöva komma ut lite. Men var gång sånt varit inbokat har jag dragit mig ur, jag har blivit folkskygg tror jag. That'll change. I just know it will. It has to. Men mitt hat mot honom, det vet jag nog inte om det går över i första taget. Bitterljuvt är det. Vackert i sin helhet men delar man upp det blir det så fult. Så jag håller hatet på en vacker nivå. Med allt vad det nu innebär.

You were meant for me... perhaps as a punishment.

/Belma