The Pretentious Illiterate

Nåväl...

I know that its late and I really must leave you alone. But you're too good to hold that I feel such a long way from home. Och jo, jag är a long way from home. Jag är hos honom igen. Lycklig denna gången. Dum, men lycklig. Tom Jones strömmar ur mina hörlurar i afton. Imorgon börjar en ny tjänst hos Karamellkungen, ekonomiassistent. Leverantörsreskontra. Jag som jobbat på andra hållet med kundreskontra men jag tror det blir en väldigt bra erfarenhet jag samlar på mig här. Det är nytt, men det är det ju så mycket annat som är just nu.
Eller så gör man som man brukar, att man bara intalar sig en massa strunt för att få uppleva lycka. Man gör det man kan för att få känna värme. Glädje. Jag vet inte jag, jag är nog lycklig oavsett. Jag saknade, men sen slutade jag med det. Jag slutade sakna honom. Jag slutade sakna det vi en gång hade. Jag vet inte varför men jag kände att det bara var dumt att sitta och sakna något man aldrig haft. Så jag slutade. Men han kom tillbaka.
I let him go and he came back. Or so it would seem. Jag saknar oftast inte folk förrän jag ser dem. Då kommer den där retroaktiva saknaden. Sån är jag. For better or for worse.

Och så börjar jag på Karamellkungen imorgon. Jag vet inte vem som designade detta arbetet men den måste ha varit på väldigt bra humör då den gjorde det. Jag är lyckligt lottad, det känner jag. Jag är väldigt lycklig över det faktum att jag får lov att visa vad jag kan på en plats som jag enbart annars hade fått drömma om. Jag får jobba på en godisfabrik. Det är jag och Willy Wonka, men hans arbetsplats var begränsad till en sort. Min, åh, vilken lycka... Nej gott folk, ikväll blir det inte mycket sömn. Fast det känns skönt att slippa vara själv när man är så här. Jag gillar att kunna krama på honom och hålla i hans hand. Jag känner mig trygg här. Och så väntar en natt mot en morgon där lyckan börjar.

/Belma