I'm going on...
... And I'm prepared to go it alone...
Halloj alla,
Jag har fastnat på en låt av Gnarles Barkley som heter just ’Going on’. Fantastisk låt med ett fantastiskt budskap.
Och om jag inte minns fel så var det väl på Ally McBeal vi lärde oss att alla har en themesong, och jag har äntligen hittat min.
Sådär lagom udda, märklig men ändå så hemma.
Ja, den beskriver på bästa möjliga sätt den person jag ville vara, och med tiden har blivit. En person som rör på sig, mot ett mål som alltid är alltför diffust till en början men som i resans gång alltid utkristalliseras. Jag är inte rädd för att göra mina resor ensam, något jag gång på gång bevisat.
Jag drar mig till trivseln och på min resa, min 22 år långa resa, har jag träffat på många personer och varit på många platser som fått mig att känna mig som hemma. Men faktum kvarstår, jag har svårt att stanna på en och samma plats väldigt länge. 3 år är maximum, än så länge.
Men nu tror jag att jag hittat hem.
På riktigt.
Jag ska flytta in i en egen lägenhet. I centrala Gnesta, en 2:a på 60 kvm med inte mindre än 2 stora walk in closets. Ett väldigt fint sovrum, fantastiskt vardagsrum och ett badrum som ska göras om helt innan jag flyttar in. Hoppas jag slipper få badkar. Jag hatar badkar.
Köket är himla fint, men det får inte plats 6 personer i det. Inte för att jag vill ha 6 personer i mitt kök när jag lagar mat, men när man har vännerna över kanske folk vill hålla till i köket.
Nåja, balkongen väger upp det hela.
Lägenheten är perfekt, läget och området med. Inflyttning sker den 15/10 och nu på måndag ska papper skrivas på. Jag är så förväntansfull att jag nästan kräks.
Men i min glädje finns en hel del nedstämdhet. Mitt hjärta ska lämna mig bakom för att börja ett liv utan mig. Ett liv utanför Stockholms trygga länsgräns. Det kommer bli lika jobbigt då som det är nu, jag hoppas bara jag klarar detta lika bra som alla andra intressanta saker som hänt i mitt liv.
Jag hoppas att jag klarar av att leva utan honom igen.
Och bara tanken på det gör mig sådär gråtmild som jag blir numer. Fyfan. Jag grinade alldeles för mycket igår, jag vill absolut inte upprepa den scenen på jobbet. Nej gott folk, nu ska jag leta underlag till fakturor. Spännande, inte sant? ;)
Alltid er,
Bell
Halloj alla,
Jag har fastnat på en låt av Gnarles Barkley som heter just ’Going on’. Fantastisk låt med ett fantastiskt budskap.
Och om jag inte minns fel så var det väl på Ally McBeal vi lärde oss att alla har en themesong, och jag har äntligen hittat min.
Sådär lagom udda, märklig men ändå så hemma.
Ja, den beskriver på bästa möjliga sätt den person jag ville vara, och med tiden har blivit. En person som rör på sig, mot ett mål som alltid är alltför diffust till en början men som i resans gång alltid utkristalliseras. Jag är inte rädd för att göra mina resor ensam, något jag gång på gång bevisat.
Jag drar mig till trivseln och på min resa, min 22 år långa resa, har jag träffat på många personer och varit på många platser som fått mig att känna mig som hemma. Men faktum kvarstår, jag har svårt att stanna på en och samma plats väldigt länge. 3 år är maximum, än så länge.
Men nu tror jag att jag hittat hem.
På riktigt.
Jag ska flytta in i en egen lägenhet. I centrala Gnesta, en 2:a på 60 kvm med inte mindre än 2 stora walk in closets. Ett väldigt fint sovrum, fantastiskt vardagsrum och ett badrum som ska göras om helt innan jag flyttar in. Hoppas jag slipper få badkar. Jag hatar badkar.
Köket är himla fint, men det får inte plats 6 personer i det. Inte för att jag vill ha 6 personer i mitt kök när jag lagar mat, men när man har vännerna över kanske folk vill hålla till i köket.
Nåja, balkongen väger upp det hela.
Lägenheten är perfekt, läget och området med. Inflyttning sker den 15/10 och nu på måndag ska papper skrivas på. Jag är så förväntansfull att jag nästan kräks.
Men i min glädje finns en hel del nedstämdhet. Mitt hjärta ska lämna mig bakom för att börja ett liv utan mig. Ett liv utanför Stockholms trygga länsgräns. Det kommer bli lika jobbigt då som det är nu, jag hoppas bara jag klarar detta lika bra som alla andra intressanta saker som hänt i mitt liv.
Jag hoppas att jag klarar av att leva utan honom igen.
Och bara tanken på det gör mig sådär gråtmild som jag blir numer. Fyfan. Jag grinade alldeles för mycket igår, jag vill absolut inte upprepa den scenen på jobbet. Nej gott folk, nu ska jag leta underlag till fakturor. Spännande, inte sant? ;)
Alltid er,
Bell
Kommentarer
Trackback
