The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Här trodde jag att förstahandskontrakt i Stockholm delades ut som godis. Men tji fick jag. Nåja, vi alla har hört om den enorma bostadsbristen som råder i allas vårt Stockholm, eller ja. Bostadsbristen i centrala Stockholm. Jag står i 5 bostadsköer. I vardera finns det gott om lägenheter, förstahandskontrakt på fyror och femmor. Lägenheter för familjer, eller kompisar. Eller till och med främlingar. Jag vill ha eget. Mitt. Igen. Jag saknar det. Att ha den full friheten att vara precis som man vill. Att kunna komma hem, och vara 'hemma'.
Jag blev utan bostad och min käre Mack ställde upp. Nu är vi sambos. Sambos. Låter seriösare än det känns. Känns som vanligt. Bara att jag städar mer nu än innan. Kan ju inte bo i en svinstia. Jag kan hälsa på i en svinstia men inte bo. Det blir fel så. Jag har inte mått kalas på sista tiden så jag har städat desto mer, det blir alltid så. Jag städar när jag inte mår kalas. Det blir i alla fall finare. Och ångesten släpper, vilket är otroligt konstigt men det har alltid varit så. När allt är rent mår man ju som bekant mycket bättre. Varför vet jag ej, men man känner att man återfår kontrollen på nåt vis. Allt blir bra.
Snart fyller jag dessutom år. På tal om inget. Ska bli kul att bli ännu ett år äldre. Känns inte som att det blir nåt konstigare än att fylla 21. 21 är förövrigt den sista stora dagen innan man fyller 50... födelsedagsvis i alla fall. Sen blir man bara äldre,  och när man fyller femtio så räknar man bara ner. Jag kan ha fel, men det verkar vara den allmänna inställningen bland femtioåringar. 15 år kvar till pensionen. Då ska man göra ditten och datten, det ena med det andra. Som om man inte kan resa innan man gått i pension. Eller påta i trädgården. Eller för den delen umgås med vänner. Bah. Alla väntar jämnt. Väntar på ett bättre tillfälle. Mer tid. Väntar på att bli visare och veta bättre än att lägga ner all energi på fel saker. Folk är så övertygade om att de har så ont om tid att de blir paralyserade i sitt sätt att tänka och vara. Man står och trampar vatten istället för att göra något roligt med den tiden man har. Man tittar på Bonde söker fru, eller Ensam mamma söker och påstår sig sedan ha ont om tid. Ont om tid att göra viktiga saker. Man hinner inte träffa vänner, men kan slösa bort timtal framför datorn eller tv:n.
Det är skamligt. Att som vuxen inte kunna disponera sin tid som man själv känner för och vill. Istället känner man sig som en del i slaveriet som tv-tittande ändå är.
Jag känner mig som en slav. Jag spenderar en del tid framför datorn. Tid som lätt skulle kunna disponeras mycket bättre. Som att umgås mer med vännerna. Skaffa en hobby. En ny kärlek. Läsa mer. Besöka fler platser, lära känna staden man lever i. Verkligen lära känna Stockholm. Inte bara knata omkring på samma ställen. Denna staden har så mycket mer att erbjuda än, det förvisso underbara, Gamla Stan/Söder/Centralaste bitarna/Östermalm/Gärdet. Kanske ska man ta sig ut till Förorterna, och se sig om. Jag var till Tensta för första gången i mitt liv (detta är högst märkvärdigt då jag bott i förorten som ligger tvärs över Järvafältet). Det var inte så hemskt som jag trodde. Jag var i Spånga, även det var en första gång. Väldigt udda plats. Mycket betong. Ganska tråkigt. Jag åkte genom Rinkeby. Det med var en första gång. Där var det som väntat. Mycket udda karaktärer på busshållsplatserna. Man vill inte vara fördomsfull men det var läskigare där än i Rosengård. Eller så var det bara busshållsplatserna som var det. Jag vet inte jag.
Men det finns mycket mer av Sthlm som man vill se. Jag ska ta mig ut till Haninge nån dag. Där har jag heller aldrig varit. Och till Farsta. Även det en plats jag aldrig besökt. Jag ska helt enkelt se mig om i vår vackra Hufvudstad. Men oavsett vart jag åker finns mitt hjärta i Gamla Stan. Den kanske underbaraste platsen på denna jord. Love it. De små gränderna, med alla små caféer. Trängseln på Västerlånggatan. Allt det där. Det älskar jag mest i hela vårt Sthlm.

/Belma