The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Det är vår i luften. Lugnet, den där härliga stillheten som finns omger en och man känner stillheten Jag gör det. Klockan är mycket och jag sitter i päronens soffa och lyssnar på den alldeles underbara stämman som en gång tillhört Janis Joplin. Måhända att hon aldrig var idolvirke, men nog var hon en underbar sångerska alltid. Med mycket hjärta och själ. En ångestladdad själ.
Jag vet inte vad det är, men våren är poetisk. Det är en vacker, otroligt vacker och poetisk årstid Och jag tror ärligt talat inte att det finns någon vackrare plats här i världen än Gamla Stan här i Stockholm, om våren. attnet och solen som färgar det med alla möjliga orangea och rosa toner. Bilderna är överväldigande och man kan inte hjälpa att bli kär i denna, vår kungliga huvudstad. Och alla underbara dofter som sprids i luften. Det är något med dofterna om våren. Allt börjar ta fart igen, det får liv. Det går inte att beskriva den något rökiga luften, eller den nästan fräna doften av vatten nere i Gamla Stan. Utsikterna, åh de vackra tavlorna som målas upp för en. Alltid olika, så levande. Så underbara.
Jag älskar mitt Stockholm, mitt riktiga och kanske enda hem. Uppsala är vackert, alla årstider igenom. Men magin, den finns bara i Stockholm. Alla vackra människor, alla kläder, alla parfymer, alla känslor: skratten och tårarna... Kärleken. Visst känner man kärleken i luften? Hur den nästan insisterar på sin plats, insisterar på att finnas där. Hur den lägger sig som ett varmt täcke över vår vackra stad.
Jag förundras alltid över hur en stad kan bringa en så mycket glädje, som Stockholm inger i mig. Jag blir lycklig, jag kommer hem. Det här, och endast det här är mitt hem. I Sverige i alla fall. Men hur man än vrider och vänder på det hela så är Stockholm något utöver det vanliga. Stockholm om våren, ja. Det går inte att beskriva. Man måste komma hit, och smaka på det. Lukta och känna på magin. Ni som varit här, vet nog vad jag menar. När man en solnedgång står på riksdagsbron och ser hur pendeltåget sakta försvinner ner mot söder, in i tunneln och man kan se allt vatten. Man har fri sikt ända ner till DN huset. Då, och endast då förstår man poesin i våra ganska gråa och tråkiga liv. Man blir objektiv, ser utanför sina ordinarie ramar och bara upplever allt vackert. Tänker inte så mycket, bara känner.
Det är vackert här i Stockholm. Det är alldeles underbart vackert. Man blir så lycklig. När man ser hur vattnet forsar, byts ut men ändå kommer åter. Som människorna här. Man ser dem, man ser hur de skiftar men till slt återvänder vi alltid. För Stockholm, hur vi än vrider och vänder på det, är alltid det som vi kallar för hem. You have a hold on us you animal, och jag skulle inte byta ut sceneriet mot något annat. Stockholm har allt. Men framförallt har det mitt hjärta och utan det... vad är då meningen med allt?

/Belma