The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

På det senaste har jag skrivit en del goja. En del något fever-induced, en del i ren tristess. Men jag känner ett överväldigande behov av att säga något som inte kan bli sagt. Jag försöker formulera mig men det blir bara pannkaka av det hela. Samma sak i allt jag sagt på sista tiden. Hjärnan går för högvarv och var tredje tanke snappas upp av munnen och resten förstår ni. Det blir osammanhängande och ofta drygt som fan. Och så har jag varit en knippe hormoner de sista, vad blir det nu: 3? veckorna. Bara upp och ner, som en som försöker sluta med crack. Det har vart upp och ner och fram och tillbaks. Med en enda kontinuitet: min mördande huvudvärk.
Jag börjar känna mig lite hopplös.
Hela situationen känns hopplös. Och jag känner mig taskig hela tiden, trots att jag inte riktigt vet varför jag gör som jag gör. Och jag blir ledsen för minsta lilla. Känner mig butter och sårad. Och jag vet inte varför jag gör det heller. Hela jag är i obalans. Det känns som att jag ständigt upprör alla och jag gör inget. Jag vet inte vad det är som händer men just nu känner jag mig väldigt utelämnad. Nästan lite ensam, faktiskt. Tror jag borde flytta ihop med nån, så man har mänsklig kontakt i alla fall ibland. Såhär känner jag mig som en hamster i en bur. Helt utelämnad och instängd.
Dubletterna här på Kantorn är bra. Eller om man skulle söka en roommate till en sån där 3:a? Jag vet inte, jag vet bara att jag behöver ha nån. Som i alla fall kan hälsa på en varje dag. Resten är ganska lugnt. Bara ett hej om dan, det är allt jag behöver. Ett hej och någon att kolla på tv ihop med. Känns inte som ett alltför stort krav. Och gärna med någon som inte dunkar i min vägg när jag lyssnar på musik klockan 18, eller om jag kollar på film vid 20-tiden. Gärna en normal människa, med normala värderingar och som kan ta hand om disken. Undrar om det finns nån sån där ute? Om ni vet nån känn er inte blyga att höra av er, jag är nästintill desperat.

/Belma