What if...
In media res...
Jag vet egentligen inte alls vad jag ska skriva, men jag måste få skriva. Bara få ur mig all den här jävla kvasi-ångesten över all idioti. Fast jag har inte ångest, inte som jag haft förut. Inte alls. Förr hade jag sån där överväldigande ångest, panik. Man undrade över om det över huvud taget fanns en morgondag och om så om den överhuvudtaget var värd att uppleva. Man nu... Nu är det mer en form av ambivalens, jag vet inte hur jag ska känna. Hur jag VILL känna. Jag vet inte om jag ska vara arg, eller om jag ska skita i allt helt.
Och mitt i allt detta, finns den obeskrivbara glädjen jag känner inför flytten och bebisens ankomst. Nästa helg är det som gäller, då flyttas det in och bebisen ska hämtas hos sin pappa. Min lillkille. Jag längtar något så fruktansvärt. Det är många känslor i omlopp nu, som snöflingor i en virvelvind. Och jag lever, men den där ambivalensen. Fyfan, den kommer bli min död. Jag måste bestämma mig för vad JAG vill, och hur JAG vill att saker ska vara. Inte lyssna på råd utifrån, inte ändra min åsikt för att passa in i mallen. Jag är trött nu, på allt sånt där. Och denna gången har jag alla medel som krävs för att stå på mig. Enough is enough. Fast jag vet som bekant inte vad jag vill, och det skrämmer mig att veta att jag kan ändra på precis allt. Nu finns inte längre behovet att fly, jag har hittat min plats här. Med Ciccie och Cicero. Tre musketörer, nästan.
Fantastiskt, när allt sakta börjar ordna upp sig. Boendet, sällskapet, livet... bara kärleken kvar. Sen, sen har jag allt. Men jag har inte tur i kärlek, har aldrig haft. Och heller inte i spel. Måste ha undgått att dyka upp i den utlottningen. Så nu får jag göra det bästa av det jag fått. Bli kär i min lillkille och nöja mig med honom. Men visst är han söt?! Han är den gulligaste lilla kissen jag sett på år och dar. Och jag vet att jag tjatar men jag är bara så kär. Och längtar. Jag vill ha honom NU! Men nästa helg, då jäklar, då kommer bebisen hem.
/Bell
