Köplats ett
Halloj alla,
Det har varit en märklig tid i mitt liv. Jag har slungats så långt bakåt att jag tappat all kontakt med den fordna jag, en riktig rysare. Men det sägs att goda saker kommer i tre och från vad jag lärt mig även det som inte är så gott. Så nu har bomben släppts, och trots att hela min värld spolades bort i regnet igår är jag positiv för idag finns inga hinder kvar, inget av det som varit i vägen för min lycka finns idag kvar. Det spolades bort i regnet, igår. Istället sitter jag hemma hos päronen, med min nyförvärvda ap-tröja på och en slöja av ångest. Men det är inte en jobbig ångest, det är mer som ångesten innan lyckan. Den där som gör att blodet rusar och adrenalinet bara pumpas ut i jämna vågor i hela min kropp.
Jag är inte nöjd, men jag känner att jag har läget under kontroll. Jag kan leva med det här, hur mycket det än smärtar så gör det inte ont som förut. Jag kommer inte att ligga och gråta nätter i ända för what goes around comes around och nu vet jag äntligen hur det känns. Elin, om du läser detta. Jag fattar äntligen. Efter all denna tid, fattar jag.
Mycket av det som hänt på sista tidenhar jag valt att blunda inför, låtsas om att det inte finns. Men jag insåg, när jag hade huvudet nere i sanden, att oavsett hur mycket man gömmer sig för sanningen så kommer den inte försvinna eller bli mindre sann för det. Istället väntar den och biter en i häcken när den ser att man är som mest nere. Fast jag är inte nere, jag är besviken på enskilda händelseförlopp men nere... det är jag inte.
Jag har ett helt liv för mig och jag ser inte en anledning att hacka upp mig på petitesser som inte ens är värda tiden de fått. Men jag har ingen lust att ge dem mer tid eller utrymme. Det är dags att kamma till sig, ta sig i kragen och ge sig fan på att avsluta alla påbörjade projekt. För jag har för många såna i omlopp.
Allas eder,
Belma
Kommentarer
Trackback
