The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Nu sitter man här i ett ganska tomt rum. Jag har burit ut allt i korridoren i väntan på lastbilen. Idag flyttas det. Herregud. Ågren är närvarande. Hela jag är öm känns det som. Sinnessjukt, lite som i tonåren när man utvecklades. Sjukt. Men det släpper väl tids nog. Jag är lycklig och olycklig på en och samma gång, och väldigt spänd. Tänk. Snart delar man hem med en annan människa. Det känns överväldigande. På ett ambivalent sätt. Ciccie är nog den allra bästa kombon man kan hitta men ändå funderar jag på hur kul jag är att bo med. Jag som har mina små scheman, jag som sitter uppe nätter i ända kollandes på serier eller film. Jag lyssnar på min musik högt och älskar att sjunga med. Jag klär mig otroligt ocharmigt när jag är ensam och struntar ibland att sminka mig i flera månader. Det kan man kanske inte längre göra. Om hon ska ha folk över kan jag kanske inte se så oanständig ut längre. Och vice versa. Eller är det bara jag som har fördomar? Jag som blivit för hispig över småsaker? Det återstår väl att se hur det här funkar. Men båda vi två är glada över sällskapet och jag tror att med lite kompromissande kommer det funka galant för oss två att bo ihop.
Oss tre, rättare sagt. Lillkillen får vi ju inte glömma :) Han kommer troligtvis imorgon. Herregud, jag har haft så fullt upp på sistonde att jag nästan lyckats glömma bort min lilla söta lillkille. Fy farao, vad det varit mycket på sistonde. Otroligt mycket som hänt, många omställningar. Mycket som blivit ställt på ända. Men jag känner att jag kommit tillbaka ändå, trots fallen. Och fallen har varit SÅ många. Herregud. Åh herre min Gud vad många de varit. Och hade de inträffat i ett annat skede i mitt liv hade jag kanske inte kunnat återhämta mig. Nej, jag är säker på att jag inte hade kunnat det. För det var verkligen kaka på kaka där ett tag. Ett långt tag. Fortfarande käkar jag en del av dem kakorna, men stapeln har blivit mindre. Jag har tagit tag i saker kontinuerligt, inte väntat till sista sekund och hoppats på det bästa. Utan verkligen tagit tjuren vid hornen och tagit itu med smutsgörat allteftersom det uppkommit. Och jag känner mig mäkta stolt.
Jag känner inte att jag förlorat något, istället känner jag mig himla stark som orkat. Ja, faktiskt. Jag har varit jätteduktig. Och hanterat saker på ett vuxet sätt. Den leende hämnden. Tack Mona Sahlin som satte namn på det hela. Jag läste det på tåget, den leende hämnden och det fastnade. För som bekant fastnar vissa saker, först på ett obetydligt plan men sen börjar man fundera och plötsligt har man fått en definition på en mäkta stark känsla. Den har börjat.

Den leende hämnden.

/Belma