The Pretentious Illiterate

Time to say goodbye, to countries I never saw and shared with you. Now, I shall experience them.
I’ll go with you on ships across seas which, I know exist no longer; it’s time to say goodbye.

Jag vet inte, det är dags att ta farväl. Nu är barndomen officiellt över. Lekstugan är igenbommad, sandlådan igentäppt och inga blommor växer mer att plockas om sommaren. Inga hagar. Inga vita moln på blåa skyar. Nej, vuxenlivets vinter har begravt de gamla nöjena. Och det kanske låter bittert eller rent av hemskt, men jag säger farväl utan att fälla en enda tår.
Jag har aldrig tyckt om barndomen, och de flesta som känner mig kan och kommer att instämma att jag aldrig trivdes med att vara barn. Jag gillar vuxenlivet, jag gillar ansvaret, pressen och stressen. Fördelarna är klart fler än nackdelarna. Och kanske är jag den enda, jag och Andy Warhol, som insett att vuxenlivet är ett privilegium förunnat väldigt få. De flesta är så uppjagade över att de åldras, att de inte längre kan göra ditten och datten, men få inser att det är först nu som man är riktigt fri. Förr hade man regler uppsatta av föräldrarna, att inte sitta uppe till sent, att städa sitt rum, att äta upp grönsakerna eller inte äta godis innan maten. Nu är man helt befriad från yttre påtryckningar, man är sin egen person. Och vad gör vi med denna nyvunna frihet?
Vi begränsar oss ännu mer än våra föräldrar någonsin gjort. Nya tider, nya regler om att inte dricka så mycket, att sluta röka, sluta umgås med vissa människor, mer ansvar, mer tryck, mer bitterhet. Fler krav. Varför? Varför inte passa på nu, och ta den där ölen, eller käka en näve godis innan maten? Varför upphör alla drömmar och önskemål så fort de blir tillgängliga? Varför är vi människor så ombytliga och lockade av faran och det förbjudna, men när målet är nått dör fascinationen som en blomma i öknen? Vad är det som gör att vi människor lever kvar i det där neanderthal-stadiet... Där jakten är det primära. Skillnaden mellan lycka och olycka...
Jag tror att, eftersom människan till grunden är en traditonsbevarande individ, vill vi bevara något av den gamla mentaliteten. Bara det att vi inte längre behöver jaga något, vi kan gott sitta hemma i resten av våra liv... utan att behöva lämna vårt bo en enda gång och ändå överleva. Allt sker via något annat numer. De gamla jägarna jagade för att få äta, vi jagar för att vi är uttråkade många gånger. Jagar fantasimonster eller fascinerande nya saker som vi ändå inte behöver, enbart för att jakten lockar. Det har ställts på huvudet. Nu är inte bytet i huvudrollen, nu är jakten det som lockar. Och det om inget annat är ett tecken på att vi blivit bortskämda.
Jag föreslår inga drastiska metoder, á la Pol Pot, men det vore fint om en del av oss satte oss ner och funderade på varför vi gör som vi gör och om det är nyttigt alla gånger att alltid vara på jakt efter något som ändå i slutändan inte riktigt lockar.
Min allra käraste pojkvän skrev idag ”make me happy”, något som jag tänkte över och fastnade på. Varför väntar vi oss alltid att någon, eller för den delen något, annan/t ska bringa oss lycka? Jag är lycklig över att få vara. Det är allt. Om jag vaknar imorgon kommer jag vara glad över det, allt annat är bonus för mig.
Vad jag vill komma fram till är att ni som letar efter lyckan kommer aldrig att hitta den. Lycka är allt. Ett andetag, en kyss, en vindpust, ett gott bröd, en kopp kaffe eller ett glas vatten. Men mest lycka, ja det är tanken. Du styr vad du tänker, och vi har bara plats för en enda tanke i taget. Gör det till en lycklig tanke. Eller gör som du vill. Men förenkla.
/Belma