The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Jag mådde apa igårnatt. Trodde ärligt talat att jag skulle gå under. Men jag överlevde, som alltid annars. Och nu sitter jag här, i mitt nyinredda rum med min kopp kaffe och en underbart god croissant fylld med nougatkräm. Min treat till mig själv.
Jag ska visst få ännu en chans här i livet. Och jag vet inte vem som är min skyddsängel (har iofs mina föraningar) men denna änglalika varelse har verkligen gjort sitt jobb. Jag tror jag är den person som fått flest chanser här i världen. Många gånger har jag sabbat dem för mig själv, men denna gången ska bli en till, till plus-sidan. Häromdagen gick Marcus och jag åt varsitt håll, och detta har tyngt mig. Det gör det än, men jag inser att jag faktiskt gjorde fel. Där fick jag oändligt många chanser att göra rätt men jag valde fel varje gång. Nu ska jag bättra mig, jag har insett hur mitt beteende tagit död på mycket glädje.Men, live and learn... Mer än så kan jag nog inte säga.
Skolan var det största problemet. Double whammy förvisso. Men ändå var skolan den värsta biten. Men det ordnade sig idag. Det föll på plats och jag har aldrig varit lyckligare över att få en tredje chans. This one's the charm.
Jag har fått chans att revidera mitt liv, gå igenom saker i huvudet och hitta fel. Många bryderier hade jag kunnat skippa om jag bara kunde utesluta den där osäkerheten jag känner inför andra. Och jag har mycket att jobba på när det gäller mitt enorma kontrollbehov. Jag måste lära mig lita på att andra kan sköta sitt arbete själva utan min inblandning, och jag måste bara försöka lära mig att lita på människor generellt sett, för det är mitt största fel.
Jag menar inte att jag ska bli sådär naivt blåögd, men jag ska försöka inse att NI mina underbara vänner inte vill mig illa. Att ni vill mig lika lite illa som jag vill er. Kan jag bara komma över denna obefogade paranoia så tror jag att mitt liv för alltid kommer att bli precis så perfekt som jag vill att det ska bli.

/Belma