The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Dags att lägga stressen bakom sig. En gång för alla. Det höll på att kosta mig livet. Allt det där onödiga stressandet. Inget blir bättre när man stressar, det vet ni lika väl som jag; men det verkar vara ett tema som genomsyrar våra liv ändå... stressen. Och jag ser det överallt, det går ner i åldrarna. Pressen vi har på oss att prestera, hela tiden. Att bli bättre och mer effektiva, försöka pressa ner fler saker i de redan överfulla scheman som vi bär på. Almanackor, pluralis. Jag ser det hela tiden, de flesta bär på två olika almanackor; en för de privata tillställningarna och en för alla måsten.
Ironin i det hela är att jag har samma system. Man "måste" nästan ha det för att hinna... hinna leva, och hinna med allt som ska göras. Alla deadlines, som går ut över privatlivet. Ut över alla de glada stunderna, som aldrig får tillfälle att äga rum. Att man hela tiden väljer bort det roliga, för att göra plats till fler måsten. Jag säger inte att vi ska lägga undan alla måsten och leva i någon form av hedonistisk utopi. Nej, så drastisk är inte jag. Däremot vill jag föreslå att man slutar prioritera om det roliga hela tiden. Det borde vara en extravagans alla har råd med lite av och till.
Jag har haft så fullt upp att jag inte riktigt hunnit känna efter hur jag mår, igår fick jag skörda konsekvenserna av att leva på override. Kroppen sa ifrån, hjärtat framförallt, och hela mitt liv all stress och allt som hör till stannade bara upp. Allt stannade av, för en dag. Två egentligen. Idag har inte heller varit så väldigt stressigt. Jag vågar inte. Trycket över bröstet har börjat släppa lite smått, irritationen över alla småsaker som inte fungerar som jag vill att de ska börjar sakta avta. Man släpper på kontrollen när man känner att den ändå håller på att glida en ur händerna, som att släppa på tyglar man tidigare hållit i så hårt att händerna blivit blå. Man kämpar mot sig själv. Igår kände jag mig väldigt maktlös, och det var skönt på sätt och vis. Att inte längre ha det där måstet. Att inte längre hålla i tyglarna.
Man stannade upp helt, och insåg vad man gjort mot sig själv. Hur mycket stryk kroppen och hjärnan tagit innan de sagt ifrån. Månader av sömnbrist, av brist på näring, ständiga sockerchockar för att piggna till, onyttigheter, slöhet och oro. Mest oro. Jag kom lindrigt undan med tanke på den behandling min kropp fått. Jag hade tur. Och detta säger jag, som 21 åring. Det är sjukt att man som 21-åring tvingar sig själv till att bli sjukskriven p.g.a. stress.
No more though. Nu får det räcka. Nu säger jag ifrån. Inga fler skuldkänslor för att inte räcka till, jag räcker visst till. Och har någon något att komma med får de gärna ta det med mig. Men jag orkar inte längre stressa över småsaker. Och alltid ställa upp, och sen känna att man inte får samma gensvar. En del människor i mitt liv verkar inte förstå att de gör mig illa när de ger mig skuld över en massa saker jag inte kan rå över. Och ni andra, som är så söta och bryr er och erbjuder eran tid och lyssnar på mitt tjat. Jag kan inte annat än älska er, och vara evigt tacksam. För det är jag, jag är tacksam för de bra människorna i mitt liv. Ni som gör mina grå måndagar solgula, nej, rosa :)
Nu blir det lugn framöver. Lugn på mitt eget vis. Och nöjen, som jag gläds av. Inte andra. Allt på mina villkor. Mer kultur och mindre party. För det är ju sån jag är. Tråkig, och kulturellt intresserad. Och det första jag ska göra idag är något jag borde gjort för länge, länge sen.... Sortera i min garderob, städa och tvätta. Vattna Classe och ta en kall kopp kaffe för jag tycker det smakar bättre kallt än varmt.
Så, nu vet ni det.

/Belma