The Pretentious Illiterate

Jag har idag gjort så mycket nyttogrejer att jag nästan skäms inför mig själv... Skrev på min uppsats, läste fyra kapitel om Sovjets grundande och fall, läste 2 äckeltjocka kompendier om samma ämne, och hängde allmänt mycket på biblioteket. Dessutom lämnade jag tillbaka gamla böcker, inhandlade mat och diskuterade diverse småskaliga problem med en god vän...
Nu har jag just skuttat ut ur duschen och har Joe Cocker vrålande i bakgrunden "First we take Manhattan..." Men visst är det tokigt hur vissa dagar kan överraska en. Hur ens produktivitet är skyhög en dag och nästa dag är den icke-existerande. Och det konstiga var att jag utan tvekan vaknade på helt fel sida av världen (måhända att jag överdrevmin ändring av denna aforism, måhända...) idag. Egentligen hade jag ingen lust att lämna hemmet, som vanligt. Men jag kan inte isolera mig jämnt, så jag fick gå iväg och återlämna böcker, köpa kompendier och vara allmänt utomhus.
Jag träffade Honom, också. Han som får mig på så gott humör jämnt. Han hade visst klippt sig igen, och skulle på nån gitarrlektion... Han med det vackraste leendet och de underbaraste bruna ögon som man någonsin sett. Med kanske världens sämsta och mest ovårdade stil, men jag avgudar den. Och jag avgudar honom. För att han får mig att le inombords. Även om man inte ser det i mina permanent arga, gröna ögon...
Han är som ett mirakel på två ben... För mig i alla fall. För mig är han alltid den som änglarna sänt ner för att få mig att ta mig genom mina tuffaste dagar. Det var tack vare honom och den korta stunden som vi sågs som mina energinivåer höjdes, sköt upp i skyarna... Och jag orkade med denna dagen, fick vingar på skorna och på hjärtat. :)

Damn. One of these days Alice, pow, zoom, straight to the moon :P

/Bellis