The Pretentious Illiterate

Den 24:de januari, 2006 klockan 21:07:42 skrev jag ett inlägg som jag kallade "Right makes might". I detta inlägg, eller snarare hela detta inlägg handlade om min fantastiska vinterdag i Sthlm och en speciell kille jag träffade då.
Denna dagen gick till historien (min historia) som min 'Sex and the city'- dag.

"Han var inte 'slick'. Han fällde inte kommentarer, han hade inga raggningsrepliker, utan bara ögonkontakt, en trevlig konversation och ett leende som fick mig att falla som en fura. Han hade längden och åldern inne, och bruna ögon. Han har det jag vill ha, inte i mig själv utan i en kille. Han var intresserad av samma saker som jag, och ogillade samma saker som jag. Han är berest, och trevlig. Väluppfostrad och alldeles för bra för att vara sann.Han är genuint charmig, på ett blygt men ändå rakt-på-sak sätt."

Jag blev bettuttad då, och jag kan utan tvekan instämma i att jag blev det nu med. Jag råkade nämligen träffa honom i Sthlm i fredags, eller han råkade träffa mig. För jag stod och hällde upp mjölk i kaffet när han kom fram och på sitt charmiga sätt tyckte att jag borde hört av mig. Jag hade ju inte kunnat svara när han ring och råkade radera hans sms. Jag kände mig som en jubelidiot. Jag gillade ju faktiskt den här killen, och uppenbarligen han mig med.
Men på John Chris, när jag skulle fika med mor och han med sina vänner träffades vi igen. Som ett ödets mest planerade möte sågs vi, pratades vid och bestämde oss för att höras igen. Men dum som jag var tog jag inte hans nummer. Men han hade visst mitt kvar, efter 8 månader! Antingen har jag verkligen tur, eller så har jag bara riktigt mycket karisma ibland :P
Min kära mamma yttrade för allra första gången dessa ord: "Han verkar vara en riktigt bra och ordentlig kille..." Min mor! Som skytt alla killar i mitt liv, och detta utan överdrift. Hon har avskytt alla dem. ALLA. Men inte honom. Inte alls (=

"Men jag hoppas på fler möten och fler samtal. Mest av allt hoppas jag på fler leenden och så många fler skratt ihop med honom."  - Sa jag då, och menar det än. Hans sätt är på ett vis som jag aldrig stött på tidigare.
Och fick jag önska en sak så var det just som jag sa då; "Men jag hoppas på fler möten och fler samtal. Mest av allt hoppas jag på fler leenden och så många fler skratt ihop med honom." 

"Vi kanske ses imorgon, kanske inte. Kanske aldrig igen, men jag vet en sak. Han gav mig mitt förtroende tillbaka. Allt som jag en gång mist har han givit mig tillbaka. Och jag är honom evigt tacksam för det. Evigt tacksam." - Och än en gång kan jag instämma... Men den här gången, om jag får en chans till, ska jag inte tabba mig. Trots att jag gjort det en del på vägen hit. Det har varit en lång väg från punkt A till punkt B. Men denna gången intar jag planen väl förberedd med lite mer i min ryggsäck än innan, med ett nytt förtroende. Nu behövs bara hans leende i mitt liv och sen är det perfekt. Helt perfekt.
Jag hoppas och håller tummarna att mors resultat kommer snart och att allt är okej. Och jag vill passa på att tacka alla er söta vänner som ställt upp, eller velat ställa upp. Ni är fina människor och jag älskar er för att ni bryr er (=
Imorgon blir det en lång dag. Men med den här nya energin lär det inte bli något problem alls. Inte det minsta. Jag kommer sväva till skolan och allt annat. Nu har jag vingar på skorna igen. Denna gången mer så än senast. Och hösten är här.

/Belma