The Pretentious Illiterate

Är det bara jag som fortfarande tycker att Eros Ramazottis musik är en fantastisk upplevelse. Framförallt låten Musica É som han framför ihop med operasångaren Andrea Bocelli. Jag kan sitta i timmar och njuta av den låten och deras skönsång på italienska, detta romantiska språk. Eller det anses väl som det. Jag är inte helt övertygad, men deras skönsång är något som jag kan njuta av ändå.
Hittills har jag haft en högst ordinarie söndag med mycket sovande och en del vaket liggande i sängen, filosoferande om livet och människorna som berikar det. Jag lärde mig en del igår, om hur en del människor fungerar och hur bra vänner kan vara. Och hur mycket en långpromenad kan göra för ens välmående. Jag vaknade upp med en massa tankar på J, han som ockuperat mina tankar i många dagar nu. Och likförbannat hade han skickat ett meddelande imorse :) Ibland hittar man en guldklimp, men den guldklimpen väljer att flytta till norröver. Men men, livet är ju lite spännade på det viset att man alltid, ALLTID, träffar rätt människor vid fel tider. Men det gör inget. Kanske lite, men ändå.
Nåja, nu ska man inte tänka så.
Istället ska jag se Nacho Libre (nya Jack Black-filmen) och drömma mig bort till Mexico med all dess skönhet och en tanke kommer väl ägnas åt J med :)

Yes yes, you children with your 8-track tapes. You go on and have your fun.

/Bell