The Pretentious Illiterate

Jävla låt... Justin Timberlake, som jag inte ens gillar, har stått på i tre dagar nu. Samma låt på repeat; My Love. Spelad 435 ggr. 435 ggr på tre dagar. Fast igårnatt och idag har jag fuskat lite. Den stod på trots att jag var hos M i Sthlm efter ett spontant infall igår. Skönt att vakna upp bredvid någon igen. Och ännu roligare att det är han. Nej, roligast. Och roligare hade det varit om jag fortfarande bodde i Sthlm. Men det gör jag inte. Och jag mår inte som jag gjorde när jag bodde där. Och jag har inte mardrömmar som på den tiden. Mardrömmar som inte upphörde vara verkliga i det vakna.
Sthlm är en stad jag har blandade känslor inför. En stad jag gillar, men ändå inte. Ambivalensens högsäte. Och jag är trött. M och jag var vakna till jättetidigt på morgonen och lyssnade på när barnen var på väg till skolan. Hörde skolklockan ringa in och han fortsatte prata, och jag fortsatte lyssna. Och det var så skönt att ha honom där när man vaknade. Det är lite kul. Att vakna till ett underbart leende och de charmigaste blå ögonen man (i alla fall jag) någonsin skådat.
Ikväll kommer jag sakna att ha honom där. Att få somna till hans röst, och imorgon kommer det bli ännu tyngre att vakna utan honom där. Men som med allt annat är det bara till att acceptera och vänja sig. Och se de stunderna som man får ihop som extra skoj. För det är de ju. Och de här andra stunderna... De är heller inte så pjåkiga, för man hinner sakna varandra lite.
Sweet.

Låt spelad: 441 ggr.

Har jag tur försvinner den ur huvudet snart. Om inte. Ja, då får jag fortsätta lyssna på den tills den gör det.

Jag vill dessutom passa på att tipsa om ZINK- tabletter, som gör underverk med mina naglar. Töser, våga testa. De är guld värda.

/Bell