En midsommarnattsdröm..?
Life sure can be a bit fun at times. It sure can be funny, though.
Halloj alla,
Så här sitter jag, ledig, fri men ändå fastkedjad i tankens kättjor. Jag saknar ljuset, som solen sprider. Jag saknar sommaren. Kanske inte den fysiska företeelsen, utan mer den där fantastiskt varma känslan som sprider sig från magen och uppåt... De där varma sommarnätterna när allt plötsligt verkar möjligt och så underbart okomplicerat. När all musik som spelas på radion är begriplig, igenkännlig och alldeles fantastiskt bra... perfekt. Och när inga mörka tankar når ens innersta rum. När allt känns enkelt, vackert och åh så rätt.
Ni vet de där stillsamma somrarna, när det känns som om tiden står still och att livet bara fastnat i ett vakuum. När inget dåligt kan komma in i ens liv. Men jag vet, jag har selektiva minnen av mina somrar. Jag väljer att bara minnas det som var bra. Jag vill inte minnas de oändliga nätterna när sömnen vägrade infinna sig och det enda som fanns var tankarna på honom, på Dennis, hur jag låg och tänkte på honom i detta tidsvakuum. Hur en natt plötsligt förvandlades till en evighetslång väntan på morgonsolen. Hur Lugna favoriter spelade låtar i bakgrunden, knappt ursklijbart i nattens sus och brus. Hur man satt och tittade ut genom fönstret, genom persiennerna ut i världen och tänkte; hoppas han tänker på mig med. Hur man sen gick och la sig igen, bara för att stirra upp i taket och tänka på alla de underbara saker han sagt, allt underbart han gjort.
Hur man låg där och tänkte att det här är nog den rätta. Han är nog den killen jag vill dela mitt liv med. Jag minns även de nätterna med viss glädje. Men precis som jag minns de nätterna minns jag de där ensamma nätterna då det tog slut, när hjärtat fick sig ytterligare en törn. Jag minns tårarna, jag minns tankarna, känslorna. Utbrotten. Jag minns hur livet aldrig riktigt kom igång igen, inte på väldigt länge. Jag minns dödsångesten som följde, depressionerna, avståndstagandet från vänner och familj, ilskan, självhatet och slutligen den där obotliga sorgen. Jag minns allt sånt där. Men ni vet hur det är... Ibland gör kärlek ont, det är en naturlig del av livet. Det är en läxa jag lärt mig först på sista tiden, och vad jag också lärt mig är att alla har genomgått något smärtsamt. Men de har hämtat sig, de har inte suttit och ältat det i all evighet.
Och den lärdomen har gjort mig till en starkare och bättre människa. Att veta att man inte är ensam i sin smärta, det finns alltid någon som vart med om något liknande. Och om man bara frågar så kommer de och berättar hur de hanterat sina problem. Det är jag så tacksam för, att ni underbara människor i min vänskapskrets fått mig att växa som människa. Att ni är en sån trygg hamn, och alltid ställer upp när man behöver er.
Ni ska ha eloge, riktigt stor eloge för hur underbara ni faktiskt är. Jag kanske inte säger det tillräckligt, men ni är helt fantastiska... Every single one of you. (:
Oj, det blev visst väldigt lång detta inlägg. Men jag var tvungen att skriva av mig detta. Får ut det, svart på vitt. Och det blev visst ytterligare ett Dennisbaserat inlägg, men jag börjar få distans till det som hände. Det är jag så lycklig över.
Nu ska jag ta en stor kopp kaffe och en mandelkubb för att fira att jag snart är helt Dennisfri (: Nåja... Den Dennis i alla fall.
/Belmis
Halloj alla,
Så här sitter jag, ledig, fri men ändå fastkedjad i tankens kättjor. Jag saknar ljuset, som solen sprider. Jag saknar sommaren. Kanske inte den fysiska företeelsen, utan mer den där fantastiskt varma känslan som sprider sig från magen och uppåt... De där varma sommarnätterna när allt plötsligt verkar möjligt och så underbart okomplicerat. När all musik som spelas på radion är begriplig, igenkännlig och alldeles fantastiskt bra... perfekt. Och när inga mörka tankar når ens innersta rum. När allt känns enkelt, vackert och åh så rätt.
Ni vet de där stillsamma somrarna, när det känns som om tiden står still och att livet bara fastnat i ett vakuum. När inget dåligt kan komma in i ens liv. Men jag vet, jag har selektiva minnen av mina somrar. Jag väljer att bara minnas det som var bra. Jag vill inte minnas de oändliga nätterna när sömnen vägrade infinna sig och det enda som fanns var tankarna på honom, på Dennis, hur jag låg och tänkte på honom i detta tidsvakuum. Hur en natt plötsligt förvandlades till en evighetslång väntan på morgonsolen. Hur Lugna favoriter spelade låtar i bakgrunden, knappt ursklijbart i nattens sus och brus. Hur man satt och tittade ut genom fönstret, genom persiennerna ut i världen och tänkte; hoppas han tänker på mig med. Hur man sen gick och la sig igen, bara för att stirra upp i taket och tänka på alla de underbara saker han sagt, allt underbart han gjort.
Hur man låg där och tänkte att det här är nog den rätta. Han är nog den killen jag vill dela mitt liv med. Jag minns även de nätterna med viss glädje. Men precis som jag minns de nätterna minns jag de där ensamma nätterna då det tog slut, när hjärtat fick sig ytterligare en törn. Jag minns tårarna, jag minns tankarna, känslorna. Utbrotten. Jag minns hur livet aldrig riktigt kom igång igen, inte på väldigt länge. Jag minns dödsångesten som följde, depressionerna, avståndstagandet från vänner och familj, ilskan, självhatet och slutligen den där obotliga sorgen. Jag minns allt sånt där. Men ni vet hur det är... Ibland gör kärlek ont, det är en naturlig del av livet. Det är en läxa jag lärt mig först på sista tiden, och vad jag också lärt mig är att alla har genomgått något smärtsamt. Men de har hämtat sig, de har inte suttit och ältat det i all evighet.
Och den lärdomen har gjort mig till en starkare och bättre människa. Att veta att man inte är ensam i sin smärta, det finns alltid någon som vart med om något liknande. Och om man bara frågar så kommer de och berättar hur de hanterat sina problem. Det är jag så tacksam för, att ni underbara människor i min vänskapskrets fått mig att växa som människa. Att ni är en sån trygg hamn, och alltid ställer upp när man behöver er.
Ni ska ha eloge, riktigt stor eloge för hur underbara ni faktiskt är. Jag kanske inte säger det tillräckligt, men ni är helt fantastiska... Every single one of you. (:
Oj, det blev visst väldigt lång detta inlägg. Men jag var tvungen att skriva av mig detta. Får ut det, svart på vitt. Och det blev visst ytterligare ett Dennisbaserat inlägg, men jag börjar få distans till det som hände. Det är jag så lycklig över.
Nu ska jag ta en stor kopp kaffe och en mandelkubb för att fira att jag snart är helt Dennisfri (: Nåja... Den Dennis i alla fall.
/Belmis
Kommentarer
Trackback
