En del av mitt hjärta...
Halloj,
Ironiskt nog lyssnar jag inte på Ledin. Även om jag önskar att jag gjorde det.
Idag vaknade jag så konstigt, jag hade krupit upp och kramat herrn som låg bredvid mig. Det gör inte jag. Jag ligger alltid så långt bort, men nånting gick rätt till, eller fel. Jag vet inte men så vaknade jag i alla fall. Jag låg nära honom.
Jag är rädd. Rädd för vad jag känner för honom, för att jag aldrig kommer få utlopp för de känslorna, att de aldrig kommer besvaras... Jag är vettskrämd. Vad gör man när man vaknar bredvid någon och slås av tanken; Så här vill jag ha det varje dag, för att i samma sekund inse att det inte kommer att hända. Maybe once in a blue moon, but where we are... The moon is never blue.
Jag har redan fallit, frågan är om jag kan ta mig upp innan det är för sent? Innan det blir som det blev den gången då jag inte kunde resa mig igen..? Innan jag faller samman helt och tappar förmågan att någonsin mer välkomna en ny människa i mitt liv? Innan smärtan blir alltför stark och jag ger upp?
Det skulle ju inte bli så här. Jag skulle inte känna så här.
Jag minns osökt den tid då Dennis och jag slutade ses. Jag minns den känslan, den smärtan. Jag minns hur jag satt med gråten i halsen och svalde alla uppmaningar jag fick om hur jag skulle gå vidare. Hur jag skulle lämna allt bakom mig och träffa nya människor. Träffa en ny pojke. En bättre sådan. Men den pojken finns inte. Och jag kan än idag tänka, undrar hur livet hade varit om han och jag fått det att funka... Tänk om... Und so weiter, und sofort...
Men nu är man där igen. Ofrivilligt, även denna gång. Och egentligen borde jag glädjas över att ha hittat en likvärdig lekkamrat men vissa tankar kan bara inte raderas. Ni vet de där gnagande tankarna; om bara... Men jag måste lära mig att slå bort dem. I alla fall denna gången. För nu gör jag inget annat än bäddar för ett rejält hjärtekrosseri, on my behalf of course. Vems annars..?
Tenta om några timmar. Politik. Ytterligare en 5 poängare som jag slängde upp på schemat i förra veckan. Kommer kännas skönt att ha det avklarat. Sen blir det fest. Come what may. Eller kanske skulle man bara supa ner sig som ett svin och glömma allt? Haha, ja... Det är ju ett väldigt "bra" sätt att hantera saker på, om inget annat. Enda nackdelen är dock att jag blir ännu mer deprimerad när jag dricker, så det blir nog ingen alkohol för mig. Får ta 10 koppar kaffe och bli speedad... Om ändå koffein hade den effekten på mig. Då hade jag banne mig druckit kaffe konstant. Istället går man omkring likt en zombie och hoppas på bättre dagar.
Men imorrn kommer familjen upp en sväng. Det ser jag fram emot som aldrig förr. Och jag är glad att jag fått vara ifrån dem ett tag. Man lär sig uppskatta dem på ett helt nytt sätt. Och glädjen när man ses, även om det så är varje helg, är obeskrivbar. Sann lycka.
Nu ska jag återgå till mina politikstudier. Klockan är 04.01 och jag känner mig totalt slutkörd. But it's just one day in a very long life. That, I can deal with. It's him I worry about... How will I deal with him?
/Belma
Ironiskt nog lyssnar jag inte på Ledin. Även om jag önskar att jag gjorde det.
Idag vaknade jag så konstigt, jag hade krupit upp och kramat herrn som låg bredvid mig. Det gör inte jag. Jag ligger alltid så långt bort, men nånting gick rätt till, eller fel. Jag vet inte men så vaknade jag i alla fall. Jag låg nära honom.
Jag är rädd. Rädd för vad jag känner för honom, för att jag aldrig kommer få utlopp för de känslorna, att de aldrig kommer besvaras... Jag är vettskrämd. Vad gör man när man vaknar bredvid någon och slås av tanken; Så här vill jag ha det varje dag, för att i samma sekund inse att det inte kommer att hända. Maybe once in a blue moon, but where we are... The moon is never blue.
Jag har redan fallit, frågan är om jag kan ta mig upp innan det är för sent? Innan det blir som det blev den gången då jag inte kunde resa mig igen..? Innan jag faller samman helt och tappar förmågan att någonsin mer välkomna en ny människa i mitt liv? Innan smärtan blir alltför stark och jag ger upp?
Det skulle ju inte bli så här. Jag skulle inte känna så här.
Jag minns osökt den tid då Dennis och jag slutade ses. Jag minns den känslan, den smärtan. Jag minns hur jag satt med gråten i halsen och svalde alla uppmaningar jag fick om hur jag skulle gå vidare. Hur jag skulle lämna allt bakom mig och träffa nya människor. Träffa en ny pojke. En bättre sådan. Men den pojken finns inte. Och jag kan än idag tänka, undrar hur livet hade varit om han och jag fått det att funka... Tänk om... Und so weiter, und sofort...
Men nu är man där igen. Ofrivilligt, även denna gång. Och egentligen borde jag glädjas över att ha hittat en likvärdig lekkamrat men vissa tankar kan bara inte raderas. Ni vet de där gnagande tankarna; om bara... Men jag måste lära mig att slå bort dem. I alla fall denna gången. För nu gör jag inget annat än bäddar för ett rejält hjärtekrosseri, on my behalf of course. Vems annars..?
Tenta om några timmar. Politik. Ytterligare en 5 poängare som jag slängde upp på schemat i förra veckan. Kommer kännas skönt att ha det avklarat. Sen blir det fest. Come what may. Eller kanske skulle man bara supa ner sig som ett svin och glömma allt? Haha, ja... Det är ju ett väldigt "bra" sätt att hantera saker på, om inget annat. Enda nackdelen är dock att jag blir ännu mer deprimerad när jag dricker, så det blir nog ingen alkohol för mig. Får ta 10 koppar kaffe och bli speedad... Om ändå koffein hade den effekten på mig. Då hade jag banne mig druckit kaffe konstant. Istället går man omkring likt en zombie och hoppas på bättre dagar.
Men imorrn kommer familjen upp en sväng. Det ser jag fram emot som aldrig förr. Och jag är glad att jag fått vara ifrån dem ett tag. Man lär sig uppskatta dem på ett helt nytt sätt. Och glädjen när man ses, även om det så är varje helg, är obeskrivbar. Sann lycka.
Nu ska jag återgå till mina politikstudier. Klockan är 04.01 och jag känner mig totalt slutkörd. But it's just one day in a very long life. That, I can deal with. It's him I worry about... How will I deal with him?
/Belma
Kommentarer
Trackback
