The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Vilken besvikelse över denna film. Jag lämnades kännandes ensam, deprimerad och hopplös. Vilket uruselt slut! Jag ville ha passion, lite intriger, lite kärlek. Men fick istället kyla, en tom känsla av ensamhet och en längtan till något bättre och större än det jag har. Man känner sig ganska utelämnad och liten efter att ha sett den filmen. Men jag är glad att jag tog mig tiden att verkligen beröras av den. Vilket mästerverk! Vilken underbart bra film. Jag blev så fascinerad att jag nästan började gråta, inte för handlingen utan för att ur ett cinematologiskt perspektiv var filmen fulländad. Handlingen var vattentät, alldeles perfekt. Den röda tråden, så hårt knuten handling. Jag är imponerad. Och jag tänkte att denna filmen skulle vara skräp, för jag skyr Liza Minelli som pesten.
Hennes mor var den första personen som fick mig att avguda skor. Judy Garland, i Trollkarlen från Oz. Lilla Dorothy Gale med sina underbara röda skor. Och en av de mest bedårande klänningar som sett dagsljus. Där satt man, en liten Belma i en soffa fastklistrad framför tvn och svor att en dag så skulle jag med skaffa såna skor. Men idag är jag lite skeptiskt inställd till röda skor, som i min mening endast bärs av prostituerade eller färgblinda människor. Men jag försöker avvänja mig den tanken. Dock har det inte gått alltför bra. Men jag jobbar på det. Det och lackskor. Lackskor skyr jag, hellre barfota mitt i vintern än lackskor... någonsin. Usch, vilket hemskt påfund.
Idag har vart en bedrövligt ohälsosam dag. Jag har rökt upp ett halvt paket Marlboro Light Long, Long gott folk. Jag kommer nog sluta andas om jag fortsätter på detta vis. Sen har jag tryckt i mig en och en halv Fantaflaska. 2 liter Fanta dvs. Och vad har jag ätit, åh massor... Tre mackor. Bra, det är ju nyttigt. Jag och en halvliter kaffe. Gaaah! Om denna dieten fortsätter kommer jag ligga död om 30 år. Det är bara nåt sug jag har just nu. Men det är starkt, har ett sådant grepp om mig. Cigg och Fanta. Och bara det! Men jag ska inte oroa mig över sånt där, just nu känns allt bara bra! Det har gått en lång tid utan depressioner, utan allvarliga tankar. Nu känns man nästan helt återställd igen.
Är så välmående att det nästan känns som att man vill skrika rakt ut vad lycklig man känner sig. Vad lycklig jag känner mig. För nu känns det som att sakta men säkert så börjar allt klaffa. Det tar en ofantligt lång tid och jag är otålig av mig men hellre sakta och säkert, än snabbt och ostabilt. Som alltid annars. Blöh, nu vart det sådär otroligt långt och bara om mig. Och på tal om mig så har jag gjort en liten 'hommage' till mig själv. 28 porträttbilder på mig, och bara mig, i en stor ram som ska hängas upp på väggen strax (: Hehe, hur ofta ser man sånt hos folk som inte är kändisar? Inte ofta nog, tycker jag.
Nej gott folk, nu ska jag återgå till Janis Joplin och hennes fantastiska låt Me and Bobby McGee och fortsätta må jättebra! (=
Smell you later.
/Belma