All the kings horses...
Halloj alla,
Nu sitter man uppe igen, en sen lördagsnatt har blivit söndag och min kopp kaffe är varm. Bredvid mig sitter en högst enerverande M och önskar han var en rysk fighter... Veckan har varit lugn, och nästa vecka vid denna tiden är Julen här. Och egentligen borde magin redan infinna sig men jag vet inte, det känns inte riktigt som att jag är där än. Eller lite av och till finner jag den där magiska känslan, men oftare än inte känns det väldigt vardagligt hemma.
Jag kanske önskar att Julen nu kunde vara lika magisk som då, när man var yngre; julen var vit, drömmarna levande och magin i sann Disney-anda. Nu känns det inte lika Disney längre. Man har på sett och vis vuxit ifrån sagorna, de där myterna om prinsen och prinsessan, om att leva lyckliga i alla sina dagar och fantasierna har utbytts mot önskningar om större lägenheter och bättre jobb. För visst har inte sådant plats i Törnrosa? Eller Skönheten och Odjuret.
Att plötsligt får Belle för sig att slottet inte duger eller att Törnrosa efter alla dessa sovande år inte längre har nån lust att leva, att hon vaknar och inser att hon förlorat livslusten. Nej gott folk, i Disneys värld finns inte depressioner, det finns inga ekonomiska problem eller problem på jobbet. Man har inga problem med grannar som borrar i betongväggar klockan 2 på natten en gråmulen onsdagsnatt, eller som spelar hög musik så man inte kan sova. Nej, kanske dog den där magin i samband med att grannskapet förändrades.
Eller är det bara så att man inte inser magin i dagens situation. För det är i minnet vi målar fina tavlor, och när jag minner mig om Jularna från de gångna åren så var de egentligen inte alls så magiska. De var verkliga då, nu är de inte det. De är fastetsade i minnesdelen som gärna skönmålar och ändrar. Lägger till och tar ifrån, redigerar för att passa minnesmallen. Minnen ska vara fina och alla ska le, som de där semesterfotona där man ler trots smärtan från solbrännan, vetskapen om den tomma plånboken och allt det andra som händer vid sidan av fotograferingen.
Men korten, liksom minnena, är alltid glada...
/Belma
Kommentarer
Trackback
