The Pretentious Illiterate

Jag känner att jag blivit delaktig i ett så kallat bråk om inget alls. Och jag vill göra min åsikt tydlig. Nog för att jag förtydligat den vid flertalet tillfällen.

Kära barn: ni skulle inte bli så utsatta för ”hat” om ni hade er egen bostad. När ni bosätter er hos andra får ni spela efter deras regler eller flytta. Det är bara de två alternativen som finns.
Kära vuxna: om ni nu låter dessa barn vistas i era lokaler måste ni förstå att de kommer bete sig så som barn gör mest. Kan ni inte hantera beteendet måste ni tyvärr säga tack och adjö.

Utöver detta går livet på som vanligt. Jag jobbar och lattjar. Fikar ständigt. Jobbar ständigt. Jag jobbar i helgen med. Det ska bli lagom kewl, men shit hits the fan if I don’t.

Så det är så mitt liv ser ut. Jag är 24 år gammal, jag rullar mellan arbete och hem. Jag lagar min matlåda varje natt, handlar själv, tvättar själv. Diskar och undviker in i det sista att städa. Mitt liv är så inrutat att man lätt skulle kunna missta mig för en 40 årig, nyskild kvinna. Någon som försöker (alltför) desperat att få ordning på sin vardag. Någon som kan gå på ren rutin. Någon som egentligen skulle kunna ta ledigt och ersätta sig själv med en någon, vem som helst, utan att det märktes. En person som håller sig under radarn. Inget exceptionellt.

Men elden brinner starkt i mig. Jag vill bort från min rutin. Jag vill göra något. Men! Jag är för feg. Jag vet inte om jag klarar av ännu en sväng av missär. Jag har levt på botten så länge att jag inte längre ser ljuset. Jag ser inte ens tunneln längre. Jag föll i ett hål i tunneln och är nu omgiven av ett evigt mörker. Där tomhet är den enda påtagliga känslan. Tomhet och längtan. Längtan efter något mer. Något viktigt. Jag vill, men så ska man ta det där ödesdigra första steget. Och istället för att bryta rutinen, om så bara rucka på den så faller jag tillbaka. Finner trygghet i mitt mörker. Otillfredsställelse och tomhet, men trygghet inte desto mindre.

Rutinen blir min trygghet. Jag behöver inte tänka. Inte känna. Jag behöver knappt finnas för att rutinen ska fortgå. Jag behöver inte närvara, den är alltomfattande. Samma schema varje dag. Samma tankar, samma känslor, samma musik. Tiden går. Pengar rullar in. Skulder betalas av. Lyxartiklar blir vardagsmat. Sen bryts rutinen. Sen faller man djupare och djupare, blir skuldbelagd, blir utfryst från sin egen vardag.

Och så börjar det om igen. Hjulet börjar rulla och rutinen tar över.

Jag sa det förr. För många, många år sen…

 
”Hjulet snurrar men hamstern är död”.

 /Bells

En dag på jobbet... Ännu en i raden. Jag trivs bra här, till skillnad från alla andra ställen jag arbetat på.

Här får jag vara PRECIS som jag vill. Jag kan lägga upp mitt lilla schema som jag vill och ingen klagar på att man kommer hit halv 10, de dagar man gör det. Inte heller säger de något om att jag knatar hem vid 4 de dagarna då jag kommer sent.
Och just därför ställer jag upp och jobbar hela helger om och när det krävs. Det känns som ett rättvist upplägg. Jag kan surfa facebook och blogga, så länge jag sköter mitt dagliga arbete. Och det gör jag. Galant, som alltid annars. Skillnaden nu från då är att man ser det jag gör. Det påverkar företaget mer direkt, än om det är ett multinationellt bolag. Förvisso ser man hur mycket jag gör, där med, men det påverkar inte företagets likviditet på samma sätt.

Piercingarna gör mindre ont idag. Och det verkar svälla av lite. Jag liknar Jay Z allt mindre.

Jag har tankar på att kanske träffa någon ny. Jag vet inte om jag är redo. Men å andra sidan vet jag heller inte om jag gillar idén på att vara själv mycket längre till. Det är en idé, än så länge, och inget jag tänkt omvandla till någon slags aktion inom en alltför snar framtid.

Jag måste släppa taget om honom först. Min dröm. Han förföljer mig in i mina drömmar. Jag ser hans anlete. Det pratas om honom. Jag saknar och längtar efter honom. Efter något jag aldrig haft. Någon jag aldrig haft! Men hans ansikte har en dragningskraft av bibliska proportioner. Jag finner mig själv LÄNGTA. Tråna. Bedja. Han gör något, blott hans närvaro gör mig alldeles knäsvag. Och att se hans vackra ansikte, det sista jag gör om natten och det första jag ser på morgonen. Det underlättar inget.

Att vara så nära, men ändå så långt bort. Flera oceaner. Kontinenter. Flera världar ifrån varandra. Och ändå fyller han det tomrum som uppstår. Bara tanken på honom gör mig upplyft. Får mig upp ur sängen även dagar då jag helst hade dragit täcket över huvudet och glömt att världen finns.

Bara att han finns. Bara att han andas gör mig lycklig.

Så okaraktäristiskt av mig. Att önska honom genuin lycka med sin nuvarande. Att mena det. Det trodde jag aldrig om mig själv. Jag trodde aldrig någon annans lycka kunde betyda mer för mig än min egen. Men jag tror att ibland, en enda gång i en hel livstid (om man har tur) finner man det man alltid velat ha. Det man aldrig haft. Och sedan bestämmer man sig för att denna person är det viktigaste i ens liv, so far. Och han tog den platsen och fyllde det tomrum mitt ex lämnade efter sig.

Saknaden, längtan jag en gång hade för M kan inte mäta sig med detta. Som en droppe i havet. Mina sinnen är överväldigade av de känslor som hans anlete ingiver. Hans ögon. Hans leende. Hans framtoning. Allt.

Som jag älskar nu, vill jag älska för evigt.

En dag, mina vänner. Jag lovar er. En vacker dag, eller en gråmulen dag. Men den dagen kommer. That I'm sure of!

/Bells

Det är lördag och jag sitter på ett tomt kontor någonstans mellan Märsta och Arlanda. Hösten är här. De tunga molnen går ej att ta miste på. Nog fan är det höst. Tung höst. Deprimerande. Min tomhetskänsla är inte av en övergående sort, såvida man inte räknar att då och då övergår den till en smärtande tomhet.

En döv smärta jämfört med den väldigt bultande sorten i min underläpp, i skrivandets stund. Jag måste sluta betala snygga män att sticka hål i mig. Det kan inte vara en hälsosam affär. Men det kommer bli snyggt så fort min läpp slutat vara så jädra svullen. Jag har svårt att hantera min mun just nu. Den lever sitt eget liv. Hah, mer så än annars.

Det ska bli kul sen att testa pussas med piercingar på vardera sida om läppen. Att en-piercing-hångla är lätt. Men två kan bli ett pusselspel. Speciellt om den andra också är piercad. And come to think of it, det är de ju nästan aldrig. Män med piercingar är inte min domän. Utom Johannes, han får dispans. Som alltid annars.

Utöver helgarbetet umgås jag med mina nära och kära så mycket mer än annars. Mitt behov av kontakt har eskalerat och som det ser ut nu kan det komma att bli så att jag blir en sån där 'puss och kram- människa'. Dvs något jag skytt hela mitt liv. Men ibland behöver man bara en kram. Och ja, varför inte egentligen? Människor är inte alla hemska.

Nej, vad sitter jag och skriver? Visst fan är de det. Och inte skulle jag väl ändra allt som essentiellt är jag för att fylla ett tomrum. Ugh. Kramas är överskattat. Jag måste vara deprimerad som skriver sånt här skit. Enough of that shizznit. Inga kramar, inga pussar. Utom på en person. Men han är inte här nu. Och lika bra är det, I'd be on him like shit on velcro. Like. SHIT. On. VELCRO!

Och nej, Marajah, inte ens old people touching kan avstyra detta ;)

På tal om fröken fräken, så åkte min nya fruga och jag för att hälsa på Marajah. Hennes gudomliga balkong fyller sitt syfte. Mycket trevlig afton. Detta efter att först ha piercat mig, sedan fikat och rökt för mycket, ätit sushi (med wasabi ofc). Sedan fikade jag på vin hos Marajah. Jag gjorde allt man inte skulle som nypiercad, och tänkte. Fuck it! I'll go three for three. I did, och nu får jag helt enkelt hållas med smärtan i läppen.

Dumheter!

Nu, arbeit. Sen, spexytime!

/Belms

PS.


Det kostar att ligga på topp.


Tyrone är snygg nog för två! Han får gärna sticka mig fler gånger.

DS.

Jag är frusen. Inifrån och ut. Han stal mitt hjärta, hah, jag var så dum då. Jag var så kär, så blind. Men det var då. Idag är jag äldre. Visare. Ny. Jag är pånyttfödd. Galen. Alldeles galen av förtvivlan över denna nya man. Denna, ja herregud, MAN. Fast ändå inte. Jag vet inget längre. Det finns inget vett i mina ord. I mina tankar än mindre. Jag saknar och jag längtar. Suktar efter något, någon, jag inte kan få i detta nu.
Jag ville vara lycklig. Så jag blev ensam. Inte mycket lyckligare för det. Men mindre utelämnad. På egen hand utan att känna sig ensam. Det borde vara vackert. Poetiskt. Men det känns desperat och krystat. Hur blev det så här?

Jag är för tankspridd. Mina minnesnoteringar är för alla att se. Björn, får jag (snällasnällasnälla) ta på dig? Åh! Saker som jag skulle vilja göra med dig. Okristligt!

Dagens tillstånd: Obalanserad.
Dagens klädsel: Jeans och en pullover med tillhörande kofta.
Dagens frisyr: Perfekt.
Dagens planer: Efter detta väntar några sidor till i Wuthering Heights sen lilla döden.
Dagens borde: Tvätta. Valde att fika hos favoriterna istället.
Dagens nedräkning: Sovtajm om 29 minuter.
Dagens fundering: "Får jag ta på dig, Björn!?"
Dagens materiella vill ha: TV och Soffa.
Dagens beroende: Marlboro light.
Dagens roligaste: Uteliggarkimmis.
Dagens textrad: "I could almost go there, just to watch you be seen. I could almost go there, just to live in a dream."
Dagens låt: Norah Jones - I've got to see you again



Bells

Htmlkod på bloggen IS A BITCH! Mycket meck för lite resultat!

 

Kära psyksjuka Mr. Mittens,

 

 

Jag tycker Ni borde ägna mer tid till att ta han om Er fru, och mindre tid på Fru Höks skrivbord. Era försök till att förföra Fru Hök kan inte annat än tolkas som ren desperation efter uppmärksamhet, något ni bör lägga på Eder fru och motta från samma källa. Istället söker ni Er vidare, och aspirerar att få ett objekt som till synes inte visar något som helst intresse för Er eller Er person.

 

Jag vill även härmed påpeka att desperation, i kombination med Era händers utformning, är en synnerligen dålig blandning och därför något som garanterat inte kommer resultera i ett ligg med det begärda objektet (se Fru Hök).

 

Jag ber Er därför att förlägga övrig arbetstid på faktiskt arbete och Er privata tid tillägnad att ta vara på den relation som Ni i dagsläget befinner Er i. Om Ni så önskar kan jag erbjuda terapisessioner, cirkus 90 minuter långa, där vi diskuterar varför Er mamma inte kramade Er och varför Ert begär efter att bära kvinnokläder uppstått.

 

 

Med vänlig hälsning,

 

Dr. Belma Efternamn
Leg. Psykiatriker

Märstas Psykakut

Direkt: 0738 33 24 87

Mail: [email protected]

 

Feelin' the same way all over again..? Nej, det tror jag ej. Men många idéer stiger till ytan när man blir så nedslagen som jag blev. Ett felsteg som märker en så länge.
Den där tomhetskänslan infinner sig återigen i mitt bröst. Den är tung. Gör det otroligt svårt att andas. Luften fyller min bröstkorg men jag andas inte. Det går per automatik. Hah, som att andas... antar jag.

Jag funderar starkt på om jag inte bara har ett stort tomrum i mitt bröst. Tankar på en hjärtinfarkt går runt i mitt huvud, bara för att se om hjärtat sitter kvar där det ska. Jag är för avtrubbad. För vissen för mitt eget bästa. När fan ska jag få tid att njuta? När fan ska jag LÄRA mig HUR man njuter av livet? På riktigt. Inte bara som någon form av skuggteater.
Jag är orolig, hela tiden. Rädd, även. Kan vara för att mitt liv är så händelselöst. Tråkigt. Tankar på att bli en sån där som har en hobby, går runt igen. Kanske ska jag bli sån. Kanske ska jag ta upp min enda passion, igen. Att spela piano. Det var länge sen jag tog lektioner. Jag skulle behöva ett par igen. Nu ska jag bara hitta en lärare, sen tror jag min gamla passion kan vakna.

Sen barnsben har jag vetat att jag är annorlunda. Mina intressen har aldrig varit som andras. Jag är en sån där svår, författartyp som inte skrivit ett skit. Och jag lider ständigt för det. Jag har förvisso fått några dikter publicerade, men det är allt. Ingen samling, inga noveller. Inget vettigt. Det är bara när jag stimulerar mitt sinne med vackra ting, och ljud, som jag får inspiration att skriva. Pianot har spelat en stor roll i mitt liv. Hur avlägset spelandet än har varit de senaste åren, det har uteblivit i flera år, så ligger det mig nära till hjärtat. Och jag har alltid velat lära mig spela fiol. Men den drömmen kan komma att bli ouppfylld. Kanske en dag, när jag vågar mer. Vem vet?

Jag skulle vilja kunna skriva fritt. Jag skulle kunna leva och dö för den konsten. Läsa, och skriva. Spela på nätterna. Dricka starkt kaffe och resa. Ni vet, den gamla drömmen.

Jag skulle lida, mer så än nu. Men jag skulle älska det! Jag skulle älska att kunna vakna i ett hem fyllt av tidningsurklipp och böcker i högar på golvet. Jag skulle njuta var sekund av vetskapen om att det jag gör har betydelse i ett större sammanhang. Få lite mening i tillvaron. Men istället tar jag det säkra före det osäkra. Jag jobbar ett åttatillfem-jobb som betalar min hyra och mina räkningar. Som ger mig lön för den väldigt lilla mödan och som lämnar mig alldeles tom i slutändan. Otillfredsställd och ensam. Ensam med det lidande som aldrig får ta form på ett blankt, vitt papper.

Jag ska nog börja skriva igen. Jag har en tanke. Nej, jag har många tankar. Och jag tror jag ska ge dem utrymme i min bröstkorg som för närvarande inte ömmar lika mycket som förr. Jag tror en plan tar fart. Jag tror vi är på gång, mitt hjärta och jag.

Tack. Tusen gånger tack.

Jag ska ta min kaffekopp och min kappa på en liten promenad ut, för att hänge mig. Jag ska röka, för att stilla ett stort begär. My favorite poison. My choice.

/Bells

Jag är lite tagen av detta val. Varför? Nej det är inte för att SD har fått så många röster, alla som följt valet från start måste ha förstått att SD skulle plocka många röster. Det som förvånar mig är att många tar det som något omöjligt dåligt. Jag är första generationens invandrare och bör säkerligen tycka att SD är förfärliga människor som bör kapitulera under trycket. Men det är inte min åsikt. Jag tycker att SD har många bra idéer. Det finns mycket luftslottsbygge i deras partiprogram men det finns det i övriga partiers program också.
Detta är folkets val och folket verkar finna en trygghet i SD.
Jag tycker att politiker bör ta till sig av rädslan som många verkar leva med. Hjälp människor att känna sig trygga. Jag hade gärna sluppit mycket av skiten som finns i detta land. Svenskar såväl som invandrare. Alla som inte drar sitt strå till stacken borde kanske tvingas till att ta ansvar eller sättas i exil. Och Sverige bör INTE ta in fler invandrare innan man tagit hand om de som finns här. Krav på språktest bör tillämpas. Avskaffa socialbidraget, så som det ser ut idag. Om en fullt arbetsför människa inte vill jobba så bör inte halva min lön gå till dennes extravaganser. Socialbidrag i MAX ett år bör tillämpas. Därefter är det alle man för sig själv.
Jag är trött på att betala för andra. Lägg skattepengarna på vettigare saker. Skolan, först och främst. Vården. Låt pengarna gå till utveckling och förbättring, inte till blodsugare. Svenska såväl som invandrare, alla blodsugare borde klippas bort.
Radikalt, kanske men det vore fint.
Javisst, det skulle säkert innebära att de platser som idag är otrygga blir än värre när människor inte får någon inkomst. Men förr eller senare skulle problemet försvinna. Det reder sig självt. Hur vidrigt det än låter. Och jag är för övervakning, mer övervakning på rätt platser. Vi här hemma behöver inte fler kameror och patruller. Där jag bor sker inga brott. Inte i Danderyd och Lidingö heller. Där alla kameror sitter. Sätt upp övervakning i Rosengård, Alby och Tensta.
Folket har talat. Jag ger dem mitt stöd. Jag röstade blått. Folkpartiet, faktiskt. De har sunda åsikter och en sund inställning, dvs de står för sina åsikter. Det gör jag med. Och jag stödjer dem i deras arbete.
Ska jag vara ärlig så hoppas jag alliansen väljer att samarbeta med SD hellre än miljöpartiet. Jag fixar inte dem och den skit de spyr ut. Fyfan.

Utöver valet stod jag i ett annat val (och kval). Jag var med Magz och tittade på soffor på IKEA. Tror det blir en vit Ektorp med tillhörande fotpall. Känns som ett bra val. Får nu se om det blir så eller ej. Jag är lite sugen på den kombinationen faktiskt. Få se, få se.

Bells

Sömnen den bedrar mig, med min hjärtesorg... Men älskling i natt kom du tillbaka, och allting var förlåtet i en sällsynt lycklig dröm. Och just i ögonblicket när jag vaknar, hänger skuggan av hoppet kvar i mina rum.

Jobbet går segt. Jag lyssnar på WMMR för att få tiden att gå. Och det fyller sitt syfte. Tiden går snabbare. Dag 1 av 10 utan cigg. Mensvärk i hela kroppen, huvudvärk av nikotinbrist. Jag har haft bättre dagar. Men det är den överhängande känslan av tomhet som gör mig nervös. Jag skakar i kroppen. Olycklig som få. Jag vet inte varför, men jag känner mig tom.
Som ett vakuum. Ett svart hål som suger åt sig allt inombords. Jag borde vara rädd, men det är jag inte förmögen till att vara just nu. Just nu står allt still. Och jag väntar. Det är allt jag kan göra. Vänta och se. See how this one plays out.

Jag längtar efter Honom. Han upptar mina tankar alltför ofta. Ständigt. Nej, gott folk jag menar inte M. Han är ute ur mitt liv, på riktigt. Vi är inte ens vänner, så stressa ej upp er.

Denna någon har varit så uppenbar att jag förbisett honom. Man såg inte skogen för alla träden. Men så såg jag honom. Såg och föll. Dumheter. En upptagen man. Kille. Vad fan man än vill kalla honom. Han är ett underbarn. Ett konstverk. Varför såg jag dig inte när du var ledig, mon ami?

Vem vet..?

En sak är säker. Så länge han har någon är jag inte intresserad. Inte alls. Han skulle kunna stå för mig, in his birthday suit utan att jag ens skulle titta. Och att röra är otänkbart. Jag lärde mig något av mitt sviniga ex. Jag vill aldrig mer försätta mig i en sån situation, och jag vill ALDRIG att en annan person försätts i den sitsen. M lärde mig vad jag inte vill ha och vad jag inte vill vara.

Men jag drömmer om honom. Jag längtar på ett plan jag inte gjort på flera år. Sist var det nog med Magnus. Han upptog alla mina tankar, känslor. Jag var i detta vakuum då med. Jag var det så länge. Jag försökte ersätta honom med en dålig kopia. Men se hur det gick.

Jag tror jag måste vänta på orginalet denna gången. Jag vill inte ha fler kopior. Inga fler sociala experiment.

Idag börjar väntan.

/Bells

Ja, vad säger man... Tre dagar sedan flyttades det in, herregud. Det pladdras i telefon hela JÄVLA tiden. Samboliv sliter på en. Hahaha. Nåväl.

I fredags och lördags var det partaj. Bedroom på fredag och Kelly's på lördagen. Micke märkte mig, och blåmärkena samt telefonnumret är fastetsade som en hemsk påminnelse om dumheter man sysselsätter sig med on occasion. Bedroom var lagom kul. Det var väldigt "mörkt" på den klubben. Men musiken var oldskool. Lite loungigt.

Klockan hinner bli mycket när man har kewl. Tiden flyger, och pengarna med den. Jag hinner knappt med längre, allt är ställt på ända. Mycket händer samtidigt och många beslut ska fattas. Man blir trött. Seg. Jag har varit sjuk i två veckor, tror inte min kropp orkar så mycket action som den får på daglig basis. Det är mycket slit och släng just nu. Man förflyttas mellan platser och människor. Som en runaway vante på upptäcksfärd.
Tiden blir ett främmande begrepp. Allt flyter samman. Ansikten. Händelser. Drömmar. Tankar vävs samman med drömmar, fantasier aom sedan får liv i verkligheten. Jag har inte varit vaken i tre veckor. Jag väntar på the rude awakening. Men det kommer inte. Jag går på autopilot. Längtar efter fantasifoster. Jag måste ta mig samman. Leva lite. Nej, uppleva litet. Uppleva den värld jag lever i. Autopiloten kan inte landa. Den kan bara fortsätta på den utstakade banan. Vad händer om jag missar en avfart som jag kanske måste uppmärksamma..? Vad händer om jag måste byta kurs för att överleva? Vad händer om jag inte stänger av autopiloten..? Hur länge ska jag bara drömma mig igenom min verklighet... Det kanske är dags att vakna. Det kanske är dags att göra något annat än det jag gör idag? Eller så kanske det är dags att vakna upp och göra något av det jag har. Något bra. Njuta av mitt jobb. Bli nöjd.

Det kanske är dags att bli vuxen?

Måhända. Men innan något sker ska jag sova lite till. Imorgon är det dags att återvända till verkligheten. Slitsamt. Godnatt.


Bells