Samboliv
Ja, vad säger man... Tre dagar sedan flyttades det in, herregud. Det pladdras i telefon hela JÄVLA tiden. Samboliv sliter på en. Hahaha. Nåväl.
I fredags och lördags var det partaj. Bedroom på fredag och Kelly's på lördagen. Micke märkte mig, och blåmärkena samt telefonnumret är fastetsade som en hemsk påminnelse om dumheter man sysselsätter sig med on occasion. Bedroom var lagom kul. Det var väldigt "mörkt" på den klubben. Men musiken var oldskool. Lite loungigt.
Klockan hinner bli mycket när man har kewl. Tiden flyger, och pengarna med den. Jag hinner knappt med längre, allt är ställt på ända. Mycket händer samtidigt och många beslut ska fattas. Man blir trött. Seg. Jag har varit sjuk i två veckor, tror inte min kropp orkar så mycket action som den får på daglig basis. Det är mycket slit och släng just nu. Man förflyttas mellan platser och människor. Som en runaway vante på upptäcksfärd.
Tiden blir ett främmande begrepp. Allt flyter samman. Ansikten. Händelser. Drömmar. Tankar vävs samman med drömmar, fantasier aom sedan får liv i verkligheten. Jag har inte varit vaken i tre veckor. Jag väntar på the rude awakening. Men det kommer inte. Jag går på autopilot. Längtar efter fantasifoster. Jag måste ta mig samman. Leva lite. Nej, uppleva litet. Uppleva den värld jag lever i. Autopiloten kan inte landa. Den kan bara fortsätta på den utstakade banan. Vad händer om jag missar en avfart som jag kanske måste uppmärksamma..? Vad händer om jag måste byta kurs för att överleva? Vad händer om jag inte stänger av autopiloten..? Hur länge ska jag bara drömma mig igenom min verklighet... Det kanske är dags att vakna. Det kanske är dags att göra något annat än det jag gör idag? Eller så kanske det är dags att vakna upp och göra något av det jag har. Något bra. Njuta av mitt jobb. Bli nöjd.
Det kanske är dags att bli vuxen?
Måhända. Men innan något sker ska jag sova lite till. Imorgon är det dags att återvända till verkligheten. Slitsamt. Godnatt.
Bells
I fredags och lördags var det partaj. Bedroom på fredag och Kelly's på lördagen. Micke märkte mig, och blåmärkena samt telefonnumret är fastetsade som en hemsk påminnelse om dumheter man sysselsätter sig med on occasion. Bedroom var lagom kul. Det var väldigt "mörkt" på den klubben. Men musiken var oldskool. Lite loungigt.
Klockan hinner bli mycket när man har kewl. Tiden flyger, och pengarna med den. Jag hinner knappt med längre, allt är ställt på ända. Mycket händer samtidigt och många beslut ska fattas. Man blir trött. Seg. Jag har varit sjuk i två veckor, tror inte min kropp orkar så mycket action som den får på daglig basis. Det är mycket slit och släng just nu. Man förflyttas mellan platser och människor. Som en runaway vante på upptäcksfärd.
Tiden blir ett främmande begrepp. Allt flyter samman. Ansikten. Händelser. Drömmar. Tankar vävs samman med drömmar, fantasier aom sedan får liv i verkligheten. Jag har inte varit vaken i tre veckor. Jag väntar på the rude awakening. Men det kommer inte. Jag går på autopilot. Längtar efter fantasifoster. Jag måste ta mig samman. Leva lite. Nej, uppleva litet. Uppleva den värld jag lever i. Autopiloten kan inte landa. Den kan bara fortsätta på den utstakade banan. Vad händer om jag missar en avfart som jag kanske måste uppmärksamma..? Vad händer om jag måste byta kurs för att överleva? Vad händer om jag inte stänger av autopiloten..? Hur länge ska jag bara drömma mig igenom min verklighet... Det kanske är dags att vakna. Det kanske är dags att göra något annat än det jag gör idag? Eller så kanske det är dags att vakna upp och göra något av det jag har. Något bra. Njuta av mitt jobb. Bli nöjd.
Det kanske är dags att bli vuxen?
Måhända. Men innan något sker ska jag sova lite till. Imorgon är det dags att återvända till verkligheten. Slitsamt. Godnatt.
Bells
Kommentarer
Postat av: Rouaa
hej sambo! hahahahahaha
Trackback
