The Pretentious Illiterate

Systemet ligger nere. Jag är hungrig, trött och grinig.


I want to get my luncheons on.

xkcd.com

Så jävla spot on!

Ja, ångesten över exet har antagit ny skepnad.
En fast form djupt rotad som en slags tumör. Den växer i mig. Så som för att förhindra desperata mitt-i-natten-samtal begav jag mig ut i stockholmsnatten.
Iförd en av hans t-shirtar och mjukisbrallor. Och min trogna side kick; en liten Longchampryggsäck.
Jag klev av vid Karlberg, inhandlade mitt gift på Pressbyrån och blev stött på av killen i kassan innan jag började vandra. Mot centrala Sthlm via Fridhemsplan, vidare mot Östermalm för att sedan (till slut) hamna på den plats jag förbjudit mig själv att besöka: söder.
Närmare bestämt Medis och sedan Södra Station för det jag nu befinner mig på: pendeltågsturen hem. Medan tåget rullar mot Häggvik, i skrivandets stund, sitter jag med Meldy Gardot i den enda luren på min handsfree som fungerar. Jag har hunnit handla knäckebröd och västkustsallad på min vandring. Så jag har frukost imorgon. Och så anskaffades nötter och bär i en mixpåse. Den har hållt mig sysselsatt från södra till nu.
Och strax är jag framme i Wäsby med en längtan efter ett svar från honom. Men jag ska ge mig till tåls. Jag ska låta mig själv andas. Ta ett varmt bad, matlådan för imorgon är fixad och frukostknäcket inköpt. Nu är det me-time och sedan inväntar 'lilla döden'.
God natt.
/B

I gudars himmel vad jag känner mig icke-produktiv. De flesta medarbetarna på detta bolag verkar lida av kronisk arbetsbrist. Om inte annat ser det så ut, för det otränade ögat. Jag är van vid produktivitet. Tid fylld med arbete, ständigt och jämnt. Men inte nu. Inte här. Här arbetas det 2-3 timmar effektiv tid. Mycket av tiden fördrivs på facebook. Jag har kollegor som uppdaterar sin status i alla fall 6-7 gånger per dag. Och resterande tid sitter man på communicator, den interna chatten.
Den som är tänkt att användas för arbete blir den lokala hubben för skvallerspridning och skitsnack. Saker man inte kan säga framför andra kollegor.

Jag själv spelar spel, lyssnar på musik. Jag fördriver tiden i någon slags otrygg dvala i väntan på mer arbete. Arbete som aldrig verkar komma. Två månader in i allt detta och jag vet ännu inte vad mina arbetsuppgifter är. Ingen vet det. Hur går man runt på detta? Jag förfäras...

Nu ska jag ta lunch, come what may.

/B

Jag träffade världens finaste kille igår, på tuben. Jag var lycklig i 20 minuter. Jag minns inte hans namn men jag vet att han var från Örnsköldsvik och att hans polare friade till mig i alla fall 3 gånger.

Jag trodde aldrig jag skulle känna mig så trygg och glad jämte någon annan än Marcus. Jag trodde verkligen inte det. Men han... Nu vet jag att hoppet finns. Det finns ett riktigt, genuint hopp att jag ska träffa någon. Helst honom men om inte så i alla fall någon som han. Jag vet nu att det finns ett ljus i slutet på tunneln. Och jag ser det. För det enda jag kunde tänka innan jag somnade (se däckade) var att han finns där ute och jag har sett honom. Fadern till mina barn.

Och hans dialekt, den var så söt att man ville att han skulle fortsätta prata för evigt. Bara prata hela tiden och fortsätta sitta så tätt, tätt inpå mig som han gjorde inatt. Och att vi skulle fortsätta dela tidning, varje dag för alltid.

Innan denna sagan tog form var vi på Kellys. Där stod jag med Thomas och tog på honom som om det inte fanns en morgondag. Trevligt med lite ombyte. Människan var så sjukt vältränad så man knappt visste var man skulle lägga händerna först. Nice :)

Nu ska jag sova en stund till, tror jag. Mitt huvud är inte okej. Idag är det Sonisphere. Som jag missar. How dare I!?

Nu, sova.

/B

Så fungerar det i verkligheten. Att bråka med företag och myndigheter kan bli mycket kostsamt. Speciellt om man inte betalat notan först.

Anmärkningar är dagens tema och med så många företag som ringer och undrar om extradebiteringar och påslag kan man inte annat än fundera på sin egen situation och egentligen alla andras med. För i företagssammanhang kan man bestrida fakturor och göra det till en process som varar i flera år. Som privatperson är man mer låst. Man kan bestrida fakturor och beslut, man kan hänvisa till paragrafer och rida på dem bäst man vill. Så länge man betalar först. Och bråkar sedan.

För i privata sammanhang åker man på smällar man får dras med i flera år. Tre för att vara exakt. Företag får en anmärkning som varar i tio år. Men vad gör väl en anmärkning på ett enormt bolag. Jag vet ett multinationellt elektronikbolag som fick hälsningar från Kronofogden på daglig basis. Utan att mista sitt näringstillstånd. Eller ens få en smäll på fingrarna.

Bolag är bekvämare. Processerna är utdragna och man kan bestrida ärenden i all oändlighet. Ett system som inte fungerar som det ska. Men har man ett tillräckligt starkt varumärke är man utom räckhåll. Man står över rättssystemet. Man står över sista betalningsdag och kravbrev. Man är onådbar.

Tänk om man hade den friheten som privatperson. Man skulle skuldsätta sig upp över öronen och sen skulle man inte ha råd att betala tillbaka. Så skulle landet bli lidande och ekonomin skulle krascha. Oj, deja vu. Hej marknadsekonomi á la USA. Se på fan. Ibland behöver man reglering av medborgare. Ibland måste regeringen kliva in och säga nej. Så stökigt. Så intressant.

BlueStep, som lånar ut pengar till människor som inte har någon kreditvärdighet. När blev detta en aktualitet i vårt Sverige? I ett land där ingen behöver lida. När köpte vi idén med att köpa först och betala sen? Jag trodde att vi tjäna bra nog för att kunna betala samma stund som vi köper en vara. Men dagens samhälle är hysteriskt. Man ska ha ALLT, nu. Helst igår. Man ska vara först och störst och ha alla leksaker och de ska uppdateras med jämna mellanrum. Går nåt sönder så lagar man det inte, man köper nytt. Oftast även utan att det ens gått sönder. Folk köper nya tv:n på löpande band.

Det som en gång var en lyxvara är idag en självklarhet som inte ens ska diskuteras. När en ny LCD-tv variant kommer ut så ska man givetvis ha sin kopia. Kosta vad det kosta vill. Och råd? Ja, råd det har ju alla. Oavsett om man kan betala tillbaka eller ej. För i en värld där vi skickar Kronofogden till Kronofogden för att de inte betalar sina fakturor i tid. Vem är då befogen att peka finger och vara myndigheten som ser till att vi gör rätt för oss. Regering och riksdag åker taxi till och från arbetet för skattepengar och köper godis. Alltmedan vi belånar oss och sedan shoppar tills vi inte längre kan stå. Vänder oss till det redan själv skuldatta Kronofogdemyndigheten för skuldsanering för att slutligen hamna som en skattebörda för de enstaka få som bär upp detta land.

Låt oss hylla konsumenterna. Det är ju vi som ska rädda landet genom att shoppa mer. Tjoho!

Idag är jag trött och bitter, trots att jag fått massage. Det fick jag igår med. Och imorgon ska jag än en gång gå på massage. Vilken lycka!

/Belmut

Jag skrattar och jag skrattar...

http://www.prisondate.se

Saker man lär sig på jobbet :D

/B

Como si fuera esta noche la última vez.
Bésame, bésame mucho,
Que tengo miedo tenerte y perderte después.

Jag kan inte smälta hur lycklig jag blev av Thomas fina ord. Jag har saknat att träffa en kille som tycker om mig. Som tycker är jävligt fin. Som kan prata med mig.
Det kommer inte bli något med min söderkis, herr gröna linjen söderut. Men det kändes skönt att få bekräftelse.

Saknaden är oerhörd periodvis, men han valde bort det vi hade för en simpel slampas skull. Nu får han stå sitt kast och jag mitt, för att jag var kvar så länge med någon som inte förtjänade mer än en halv chans. Men man lär så länge man lever.

Thomas fick mig på mycket gott humör, och jag tror bestämt att vi kommer springa på varann fler gånger på Sommar. Her guldlock och jag. Inte nog med det där håret och leendet, han var mer än ett huvud längre än jag. :)

Sommaren, förövrigt, börjar nalkas sitt slut. Jag sitter på jobbet iförd en tröja med polokrage. En svart liten historia, som får mig att se mer sofistikerad ut än jag nödvändigtvis känner mig. Jag har ljuvlig musik i lurarna och dagen bara svävar förbi. Igår flöt natten förbi, och vägen hem från Arlanda var den kortaste någonsin. Medan jag var borta tog Lina hand om tvätten och jag ville spontant be henne flytta in hos mig. Jag skulle betalat bra för en sådan inneboende.

Hon är så otroligt lätt att ha att göra med. Den lilla människan.

Systra mi är här, så vi ska till Gotland på fredag. Partajandet fortsätter. Livet är bra fint just nu. Festerna avlöser varandra, vännerna likaså. Man har alltid något att göra, någon att vara med. Underhållning finns på alla håll och kanter och jag får blickar som aldrig förr. Likaså kommentarer och jag kan ärligt säga att livet är bra fint just nu.
I fredags fick jag fart och sände nycklarna till Mackattack och passade på att köpa en ring, som för att fira mitt nya liv. Den sitter bredvid den jag fick av honom, som inte längre är något annat än en ring. Och inte en symbol för något som aldrig kommer att bli.

Saker kommer visst tillbaka, bara sådär helt apropå. Jag måste återigen fixa med katten och sen är jag finito med allt. Nycklarna lämnas i Gnesta och allt ordnas. Sakta men säkert. Väldigt sakta men lika säkert, som sakta.

Nu återstår att sitta och njuta av vädret, ta en mellanmålsmacka och arbeta vidare. I eftermiddag har jag ett fullspäckat schema. Mycket fint att se fram emot.

/Belma