The Pretentious Illiterate

Ja, gott folk. När man gör en uppdatering så följer ju nästa ganska snabbt. Det får växa fram lite organiskt nu, jag orkar inte besvära mig med bloggen mer. Jag har bloggat så länge nu att jag börjar känna att det, som så mycket annat, är bara en jobbig del av dagen snarare än det terapeutiska nöje det en gång var. Så jag låter detta projekt leva och gro på egen hand. Så jag skriver när andan faller på.

Igår överraskade mina föräldrar mig med att skjutsa hem en ny sängram som de vart och köpt till mig. De har semester och är fruktansvärt uttråkade. Så de for ut till IKEA och köpte en sängram till mig, sen monterade jag och pappa den medan mamma tog hand om min stordisk. Halv 10 var vi klara och då for de hem medan jag satte i en omgång tvätt och duschade.

Jag insåg då jag hängde tvätten att det här var den sista kopplingen till Marcus som klippts och jag firade med en degnöt, en kopp kaffe och lite läsande i den nya sängen.

Jag ska iväg ikväll för att få mina (hemskt utslitna) naglar fixade. En förlängning, sen ska jag hem och titta på film med det absolut bästa sällskapet man kan tänka sig. Jag har allt man kan behöva för en skitbra ostbricka, dock kan jag sakna en flaska vin.

Något jag tänker åtgärda så fort jag kommer till stan. Jag ska nog plocka på mig ett riktigt fint rött vin, och kanske något annat roligt för sällskapet. Maybe baby. Men främst ligger det röda vinet och naglarna.

Nu ska jag beta av en halv dag till sen börjar helgen.

/B

Hej alla,

Det går en del tid mellan mina inlägg numer. Jag vet egentligen inte varför, mer än att jag är ute och rör på mig. Jag reser. Njuter av livet. Jag passar på att se mig om i den stora världen, men jag gläds alltid åt att komma åter hem. Jag har allt man kan tänkas behöva eller vilja ha. Jag är lycklig. Genuint och uppfyllande, lycklig. Trots att jag bär på den där hemska "jag har blivit av med jobbet"- nervositeten så är den inte alltomfattande. Det är bara en del av livet, och det är en process som alla andra. Jag har inte känt av någon ångest eller rädsla på sista tiden. Jag mår bra, och jag trivs med mig själv och mitt liv. Jag jobbar successivt på att trappa ner begären.

Alla begären.

Rökning, sötsaker, lustfyllda aktiviteter som involverar det andra könet. Jag dricker nästan inget, längre. Vin är inte lika lustfyllt längre, kaffe smakar fortfarande förrädiskt gott men jag håller på att trappa ner.

Sakteligen vänder jag mitt liv om. De små förändringarna är egentligen de största. Jag ska lägga upp en budget. En som jag håller. Jag måste ha utrymme att leva men jag måste även kunna planera för morgondagen. Hittills har alla mina beslut fattats med eggen mot strupen, den sista svettiga sekunden. Jag måste kunna planera bättre än så. Jag måste kunna säga nej till mina begär. Jag måste kunna säga nej och verkligen mena det.

Jag har unnat mig lite lyx på sista tiden, unnat mig att gå ut och ha en helkväll utan att titta på kvitton. Unnat mig att resa bort och inte titta på prislappen utan kvalitén. Nu ska jag unna mig lite ledigt. Bort från shopping och bort från affärer. Jag måste sluta fly från mig själv och mina problem, och unna mig själv att sätta mig ner med mina egna tankar och bara reda ut allt. Precis allt. Ekonomin behöver få en ytterligare boost, inte inkomsten i sig, utan utgifterna måste ses över. Jag räknas numer som höginkomsttagare. Och i takt med löneökningen har mina utgifter ökat så markant att man skulle kunna tro att jag har en bottenlös väska med pengar. Men så är tyvärr, TYVÄRR, inte fallet. Kanske ska man börja lyssna på den äldre generationen och börja spara till något fint. Vad det nu kan vara. Men det är bra att ha en rainy day fund. För att döma av det förflutna kommer de där regniga dagarna allt om vartannat och det kan vara skönt att ha råd med ett paraply. Jag har tröttnat på att stå ensam och frysa i regnet.

Jag har funderat på att flytta utomlands. Jag funderar på Kanada. Det är nära hem, men trevligare och tryggare. Jag har tänkt på detta så länge nu, att jag till och med börjat söka jobb där och kollat efter bostad. Men på ställen där det finns jobb finns det inga bostäder och på platser där man kan få fatt i en bostad finns inga jobb. Så jag står i valet och kvalet. En sak är dock säker, jag vill flytta dit och jag vill göra det snart. Jag tror jag ska bestämma mig först var jag vill bo, sedan söka jobb där.

Kanske slipper ni ha mitt ass i Sverige, kanske blir jag kvar. Jag har tröttnat på Gnesta, det ska Gudarna i alla fall veta. Jag har tröttnat på det så. Men jag har lärt mig mycket om mig själv där, jag har även funnit ett lugn. Något jag aldrig tidigare kunnat finna. Nu har det infunnit sig och jag är nöjd. Nu vill jag vidare. Att vara kvar är att stagnera, och jag gillar liv och rörelse. Och jag har börjat falla för Kanada.

Kanada nästa?

Någon som känner för att ansluta sig... känn er välkomna. Mitt sökande har börjat. Jag hoppas detta slutar väl.


/Belma

När jag har er i mitt nät vill jag även passa på att tipsa om boken "Min vän Leonard" av James Frey, passande så här års. Fantastisk prosa, lyrisk och vacker. Jag har fällt mer än en tår och jag är så djupt förälskad i denna bok och författarens stil att jag tänker plocka på mig allt han skapat. Är det hälften så bra som detta kommer jag (och heller inte ni) bli besviken.

Du bist Terrorist (You are a Terrorist) english subtitles from alexanderlehmann on Vimeo.