But I'm Lé Tíréd...
Så franskt.
Min fd fruga und jag ska träffas i stan idag och planera för en resa som är long overdue. Parisresan. Vinpimplandet på en vanlig fredag på ett café iförda baskrar. Så inbillar jag mig resan. Kanske blir det så? Kanske blir det romantik med en fransos? Kanske hittar jag den där Chanel-koftan jag trånat efter och spenderar alla mina besparingar på den? Och skiter i en ny tv, diskmaskin och bokhylla... Jag kanske bara vill ha den där koftan, som säkert bara finns i storlek 30-32. Men jag förtsätter drömma. Drömma om Paris, rökande, vindrickande och romantiken bakom den rosa koftan.
Ouais, som en annan fransman skulle sagt. Ouais indeed.
/Bell
Min fd fruga und jag ska träffas i stan idag och planera för en resa som är long overdue. Parisresan. Vinpimplandet på en vanlig fredag på ett café iförda baskrar. Så inbillar jag mig resan. Kanske blir det så? Kanske blir det romantik med en fransos? Kanske hittar jag den där Chanel-koftan jag trånat efter och spenderar alla mina besparingar på den? Och skiter i en ny tv, diskmaskin och bokhylla... Jag kanske bara vill ha den där koftan, som säkert bara finns i storlek 30-32. Men jag förtsätter drömma. Drömma om Paris, rökande, vindrickande och romantiken bakom den rosa koftan.
Ouais, som en annan fransman skulle sagt. Ouais indeed.
/Bell
Couchsurf - to do or not to do?
Jag är inte nådigt sugen på att couchsurfa in på någons mjuka, härliga soffa i London eller Paris. Men frågan är, vågar man?
Nu när barn skjuter varandra i skolor på löpande band, och när andra barn blir kidnappade på väg till sagda skolor så tänker jag att jag kanske ska ta mig råd att faktiskt betala mitt boende på ett hotell. Dessa barn jag talar om är människor av min egen generation, så ni förstår att min oro är om något befogad.
Sen kommer givetvis frågan om tid upp. När ska man ta sig tiden, och ska man verkligen ta sig tiden att åka på en impromptu semester.
Ska man snåla lite och köpa en 50" tv man aldrig ser på, eller köpa ännu en soffa man aldrig sitter i? Kanske skulle man satsa på kroppskonst eller något så spännande som aktiehandel? Eller skulle man bara lägga undan dessa hårt förvärvade pengar och göra något av dem när jag vet vad jag vill göra.
Vet ni gott folk, jag flyttar ju om en månad. EN månad! Fantastiskt. Jag vill i alla fall köpa en tv, och en stor bokhylla. Sen tror jag man helt enkelt får ta det därifrån. :)
Ja, så får det bli.
/Belma
Nu när barn skjuter varandra i skolor på löpande band, och när andra barn blir kidnappade på väg till sagda skolor så tänker jag att jag kanske ska ta mig råd att faktiskt betala mitt boende på ett hotell. Dessa barn jag talar om är människor av min egen generation, så ni förstår att min oro är om något befogad.
Sen kommer givetvis frågan om tid upp. När ska man ta sig tiden, och ska man verkligen ta sig tiden att åka på en impromptu semester.
Ska man snåla lite och köpa en 50" tv man aldrig ser på, eller köpa ännu en soffa man aldrig sitter i? Kanske skulle man satsa på kroppskonst eller något så spännande som aktiehandel? Eller skulle man bara lägga undan dessa hårt förvärvade pengar och göra något av dem när jag vet vad jag vill göra.
Vet ni gott folk, jag flyttar ju om en månad. EN månad! Fantastiskt. Jag vill i alla fall köpa en tv, och en stor bokhylla. Sen tror jag man helt enkelt får ta det därifrån. :)
Ja, så får det bli.
/Belma
Jag...
Hej,
Jag vet inte hur mycket man kan vantrivas innan man byter.
Deppressivt aggressiv. Det känns igen, och sen så läser man om det i DN idag. Killen som sköt alla sina klasskamrater i Finland häromdagen, så beskrevs han.
Och jag kände att jag ville förändras. Just i detta då insåg jag att jag haft fel, hela mitt liv har jag haft fel och jag har varit för envis för att se det. Jag har slagit bort förslag, jag har kastat bort all hjälp som man erbjudit mig just för att jag varit envis. Jag vill förändras och jag vill ha hjälp, för innerst inne är jag inte en självdestruktiv person. Lika lite som jag är en generellt sett arg person.
Jag är inte arg, jag är bara besviken på mig själv för att jag inte kan hantera saker på det sätt som jag förväntar mig själv att jag ska kunna. Jag känner mig totalt otillräcklig och kan därför inte bjuda in folk i mitt liv, för jag räds att de ska se det jag själv ser när jag tittar i spegeln.
Det sägs att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv och jag tror att den som sa så hade rätt. Men hur går man vidare från den insikten? Jag vill inte bara låta det bli ännu en sån där aha-upplevelse som går till spillo. Jag vill inte vara rädd och jag vill verkligen inte vara arg.
Jag tror att alla dessa känslor av otillräcklighet har präntats in av mig själv och sedan bekräftats av andra, eller vad jag trott varit bekräftelser. Många gånger säger folk i min närhet saker som är i bästa välmening men som av mig tas som kritik som bekräftar det jag själv redan vet är fel.
Jag vill inte vara ensam, men med mitt beteende förvånas jag att jag inte är helt ensam. Men jag insåg igår att min bästa vän är min katt, hur patetiskt är inte det på en skala. Och inte ens den tycker om.
Det säger väl ett och annat om mitt sätt att vara. Jag är miserabel och jag dras till misär som en fluga dras till skit. Det var förutbestämt, men jag vill ändra mitt öde.
För så som jag har det nu vill jag inte att nån ska behöva ha det. Jag känner att det börjar bli dags för förändring, jag vet bara inte hur jag ska gå tillväga. I’ll try some different stuff, and if I fail… I’ll just try something else.
/Belma
Jag vet inte hur mycket man kan vantrivas innan man byter.
Deppressivt aggressiv. Det känns igen, och sen så läser man om det i DN idag. Killen som sköt alla sina klasskamrater i Finland häromdagen, så beskrevs han.
Och jag kände att jag ville förändras. Just i detta då insåg jag att jag haft fel, hela mitt liv har jag haft fel och jag har varit för envis för att se det. Jag har slagit bort förslag, jag har kastat bort all hjälp som man erbjudit mig just för att jag varit envis. Jag vill förändras och jag vill ha hjälp, för innerst inne är jag inte en självdestruktiv person. Lika lite som jag är en generellt sett arg person.
Jag är inte arg, jag är bara besviken på mig själv för att jag inte kan hantera saker på det sätt som jag förväntar mig själv att jag ska kunna. Jag känner mig totalt otillräcklig och kan därför inte bjuda in folk i mitt liv, för jag räds att de ska se det jag själv ser när jag tittar i spegeln.
Det sägs att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv och jag tror att den som sa så hade rätt. Men hur går man vidare från den insikten? Jag vill inte bara låta det bli ännu en sån där aha-upplevelse som går till spillo. Jag vill inte vara rädd och jag vill verkligen inte vara arg.
Jag tror att alla dessa känslor av otillräcklighet har präntats in av mig själv och sedan bekräftats av andra, eller vad jag trott varit bekräftelser. Många gånger säger folk i min närhet saker som är i bästa välmening men som av mig tas som kritik som bekräftar det jag själv redan vet är fel.
Jag vill inte vara ensam, men med mitt beteende förvånas jag att jag inte är helt ensam. Men jag insåg igår att min bästa vän är min katt, hur patetiskt är inte det på en skala. Och inte ens den tycker om.
Det säger väl ett och annat om mitt sätt att vara. Jag är miserabel och jag dras till misär som en fluga dras till skit. Det var förutbestämt, men jag vill ändra mitt öde.
För så som jag har det nu vill jag inte att nån ska behöva ha det. Jag känner att det börjar bli dags för förändring, jag vet bara inte hur jag ska gå tillväga. I’ll try some different stuff, and if I fail… I’ll just try something else.
/Belma
Röd.
Det blir rött nu för böfvelen!
Bilder postas då färgandet gjorts. Kanske klipper jag mig? Kanske toppar jag bara. Vad vet jag, ikväll kommer bilder på resultat.
/Bellz
Bilder postas då färgandet gjorts. Kanske klipper jag mig? Kanske toppar jag bara. Vad vet jag, ikväll kommer bilder på resultat.
/Bellz
Frisör?
Halloj alles,
Nån som känner att de vill fixa mitt hår? Jag vill förändra frippan, känner mig inte nådigt sliten på detta vis.
Kanske skulle man färga eländet? Men vilken färg? Och ska man börja ha håret utsläppt? Orkar man det med en mellanlängd?
BAH! Jag står inte ut... förändring krävs, omgående!
Hjälp?
/Bell
Do you think about me now and then?
Söndag i sängen? Nja, om ändå. Jag sitter på jobbet och petar ihop fakturor som ska ut. Klockan är fem på en söndagseftermiddag, jag har Leonard Cohen i lurarna och med en hel hög ångest sitter jag på detta kontor och försöker desperat jobba bort känslorna som snart svämmar över.
Han har gjort det igen, mot mig (vem annars?). Han vill att jag ska lita på honom, han vill det trots att han gång på gång gör så här mot mig. Hur ska jag kunna lita på honom när det känns som om han verkligen gör allt för att såra mig? Blommor och choklad kan aldrig bota ett brustet hjärta. Och det suddar inte ut någon ångest. Jag har helt tappat aptiten. Idag har jag druckit en kopp kaffe, och även det fick mig att må så illa att jag en stund trodde att det skulle komma upp snabbare än det åkte ner.
Jag känner mig desperat och patetisk som går tillbaka, men han stillar ett hunger efter närhet. Jag vet att det är temporärt och att det underliggande problemet inte blir löst genom en form av brandsläckning men for the time being är det skönt att krama någon. Men jag sover illa. Jag sover så illa numer, vaknar otaliga gånger var natt. Jobbar för mycket, alldeles för mycket. Det har blivit en börda att bara handskas med vardagen. Jag skulle behöva ledigt, fast ändå inte. För när jag är ledig ligger jag mest på någon avlägsen strand oh har samma ångest som jag nu sitter på jobbet och har. Onödigt att betala enorma summor för att åka till ett paradis om man ändå inte kan ta till sig all skönhet för alla grumliga tankar. Jag skulle behöva en semester från mig själv. Att åka utan bagage, både fysiskt bagage och mentalt sådant. Bara jag och vägen. Och den där groggen jag talade om innan.
Jag borde sansa mig, packa ner allt och bara dra nånstans. Börja om på nytt. Som bonde, eller nåt annat. Men vad hade det hjälpt? Jag trivs i min roll som ekonom, jag trivs med de stora sakerna i mitt liv, problemen finns på detaljnivå. Det är de små mörka hörnen (där man inte kommer åt med dammsugaren) som problemen finns...
Jävla tonårsångest som aldrig vill ge sig. Det kanske är det, förövrigt, att jag är omogen. Det kanske är det som är problemet... Men kan det verkligen vara så lätt?
/Belma
Han har gjort det igen, mot mig (vem annars?). Han vill att jag ska lita på honom, han vill det trots att han gång på gång gör så här mot mig. Hur ska jag kunna lita på honom när det känns som om han verkligen gör allt för att såra mig? Blommor och choklad kan aldrig bota ett brustet hjärta. Och det suddar inte ut någon ångest. Jag har helt tappat aptiten. Idag har jag druckit en kopp kaffe, och även det fick mig att må så illa att jag en stund trodde att det skulle komma upp snabbare än det åkte ner.
Jag känner mig desperat och patetisk som går tillbaka, men han stillar ett hunger efter närhet. Jag vet att det är temporärt och att det underliggande problemet inte blir löst genom en form av brandsläckning men for the time being är det skönt att krama någon. Men jag sover illa. Jag sover så illa numer, vaknar otaliga gånger var natt. Jobbar för mycket, alldeles för mycket. Det har blivit en börda att bara handskas med vardagen. Jag skulle behöva ledigt, fast ändå inte. För när jag är ledig ligger jag mest på någon avlägsen strand oh har samma ångest som jag nu sitter på jobbet och har. Onödigt att betala enorma summor för att åka till ett paradis om man ändå inte kan ta till sig all skönhet för alla grumliga tankar. Jag skulle behöva en semester från mig själv. Att åka utan bagage, både fysiskt bagage och mentalt sådant. Bara jag och vägen. Och den där groggen jag talade om innan.
Jag borde sansa mig, packa ner allt och bara dra nånstans. Börja om på nytt. Som bonde, eller nåt annat. Men vad hade det hjälpt? Jag trivs i min roll som ekonom, jag trivs med de stora sakerna i mitt liv, problemen finns på detaljnivå. Det är de små mörka hörnen (där man inte kommer åt med dammsugaren) som problemen finns...
Jävla tonårsångest som aldrig vill ge sig. Det kanske är det, förövrigt, att jag är omogen. Det kanske är det som är problemet... Men kan det verkligen vara så lätt?
/Belma
Hemgång
Jag tror bestämt att det nalkas hemgång strax. Jajjemen, ännu en sen dag som skriker magsår. Tjoho? Åh, J du vet inte hur rätt du har när du säger att det här är ett magsår som bara väntar på att hända.
Bah. Jag har i alla fall en stressboll att leka med. det är alltid nåt :)
Nu ska jag packa och åka. Hip hip hurray!
/B
Bah. Jag har i alla fall en stressboll att leka med. det är alltid nåt :)
Nu ska jag packa och åka. Hip hip hurray!
/B
Skepp o'hoj!
Nej, jag vill inte stava rubriken rätt.
Klockan är 17.00 och min arbetsdag har precis tagit fart. Jag vet knappt ut och in, och plötsligt dyker det upp en hög fakturor från i maj som ska bokföras. Jomenvisst, jag har inget privatliv så visst kan jag sitta med 5 fakturoro på respektive 72 sidor och först kontera sen bokföra. Visst, jag är ju the office monkey. Tacka vet jag de få helger jag har. Hah! Helg. Kofta som en annan skulle ha sagt. Fan vad jag är sliten och tråkig. Jag är så sliten och tråkig att jag bara vill gråta.
En positiv sak är att jag och Linz ska mötas i Malmö och gå på Slagthuset och se Russel Peters, live in action. Så man har nåt litet att se fram emot annars hade min höst varit helt bortkastad.
Jag har ingen att dela mina stunder med och det suger rent ut sagt. I need somebody? Jag behöver en stadig grogg, det är vad jag behöver. En riktig jäkel. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; hade det inte varit för att jag är så lat och fattig hade jag blivit alkoholist. men jag har inte orken att uppehålla ett sånt leverne. Det funkar inte. Kräver för mycket engagemang, något jag inte har. Jag har ingen Gusto!
Hursomhelst är det en ekonomisk kris i USA och det märks. Jag har i alla fall en lön, så man ska inte klaga. Snart ett boende eller kanske t o m två. Vad vet jag. Kanske tackar jag ja, kanske tackar jag nej. Kanske ska jag ut och röka i detta nu?
Jo. Så gör jag. Farväl så länge, från en som knappt längre syns bakom pappershögarna. Tacka vet jag att Ramlösa med smak av granatäpple fanns i köket annars hade jag varit ledsen i ögat.
I bid you adióu!
/Bellz
Klockan är 17.00 och min arbetsdag har precis tagit fart. Jag vet knappt ut och in, och plötsligt dyker det upp en hög fakturor från i maj som ska bokföras. Jomenvisst, jag har inget privatliv så visst kan jag sitta med 5 fakturoro på respektive 72 sidor och först kontera sen bokföra. Visst, jag är ju the office monkey. Tacka vet jag de få helger jag har. Hah! Helg. Kofta som en annan skulle ha sagt. Fan vad jag är sliten och tråkig. Jag är så sliten och tråkig att jag bara vill gråta.
En positiv sak är att jag och Linz ska mötas i Malmö och gå på Slagthuset och se Russel Peters, live in action. Så man har nåt litet att se fram emot annars hade min höst varit helt bortkastad.
Jag har ingen att dela mina stunder med och det suger rent ut sagt. I need somebody? Jag behöver en stadig grogg, det är vad jag behöver. En riktig jäkel. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; hade det inte varit för att jag är så lat och fattig hade jag blivit alkoholist. men jag har inte orken att uppehålla ett sånt leverne. Det funkar inte. Kräver för mycket engagemang, något jag inte har. Jag har ingen Gusto!
Hursomhelst är det en ekonomisk kris i USA och det märks. Jag har i alla fall en lön, så man ska inte klaga. Snart ett boende eller kanske t o m två. Vad vet jag. Kanske tackar jag ja, kanske tackar jag nej. Kanske ska jag ut och röka i detta nu?
Jo. Så gör jag. Farväl så länge, från en som knappt längre syns bakom pappershögarna. Tacka vet jag att Ramlösa med smak av granatäpple fanns i köket annars hade jag varit ledsen i ögat.
I bid you adióu!
/Bellz
Njutning
Halloj,
Jag sitter och avnjuter en härlig frukost, ännu. Jobbade till halv åtta igår så jag kände mig sliten nog att somna vid tiosnåret. Nu känner jag mig något sånär utvilad och fräsch. Sov givetvis över hos mina föräldrar för hem hade jag inte hunnit till halv 11, och det om jag hade haft tur.
2½ timmes enkel resa varje dag. 5 timmar fram och tillbaka, sen ska allting klaffa så det där blir som ett heltidsjobb utöver det som jag faktiskt jobbar på. Det blir tröttsamt i längden, och det märks av. Man ser inte så fräsch ut längre, och jag känner mig lika sexig som en gammal toffla.
Men idag fick jag sova till 7 :) SJU gott folk, inte halv fem. Och jag kommer duscha en halvtimme, inte fem minuter, och äta i fred inte stoppa i mig en gammal pressbyrånmacka på tåget. Och sminka mig som flickor gör, inte slänga på mig vad som på tåget så man i alla fall inte skrämmer små barn.
Jag njuter i fulla drag, trots att jag tröttare än genomsnittsbjörnen och trots att jag har en helvetisk dag framför mig.
Och jag lovar att om en till person vill ta ett möte med mig så kommer jag smälla av. För varje dag är det minst ett möte, förklaringar och genomgångar. Och folk söker upp mig, de mailar och de ringer. Och det är kul och trevligt att förklara hur jag jobbar, men jag hinner knappt göra något mellan varven om man alltid ska leta på gamla fakturor och alltid ska förklara rapporterna jag skickar ut.
Oh well. Nu är det frukost än och dagen har inte fått lov att börja. Jag ska lämna stressen bakom mig.
/Bell
Jag sitter och avnjuter en härlig frukost, ännu. Jobbade till halv åtta igår så jag kände mig sliten nog att somna vid tiosnåret. Nu känner jag mig något sånär utvilad och fräsch. Sov givetvis över hos mina föräldrar för hem hade jag inte hunnit till halv 11, och det om jag hade haft tur.
2½ timmes enkel resa varje dag. 5 timmar fram och tillbaka, sen ska allting klaffa så det där blir som ett heltidsjobb utöver det som jag faktiskt jobbar på. Det blir tröttsamt i längden, och det märks av. Man ser inte så fräsch ut längre, och jag känner mig lika sexig som en gammal toffla.
Men idag fick jag sova till 7 :) SJU gott folk, inte halv fem. Och jag kommer duscha en halvtimme, inte fem minuter, och äta i fred inte stoppa i mig en gammal pressbyrånmacka på tåget. Och sminka mig som flickor gör, inte slänga på mig vad som på tåget så man i alla fall inte skrämmer små barn.
Jag njuter i fulla drag, trots att jag tröttare än genomsnittsbjörnen och trots att jag har en helvetisk dag framför mig.
Och jag lovar att om en till person vill ta ett möte med mig så kommer jag smälla av. För varje dag är det minst ett möte, förklaringar och genomgångar. Och folk söker upp mig, de mailar och de ringer. Och det är kul och trevligt att förklara hur jag jobbar, men jag hinner knappt göra något mellan varven om man alltid ska leta på gamla fakturor och alltid ska förklara rapporterna jag skickar ut.
Oh well. Nu är det frukost än och dagen har inte fått lov att börja. Jag ska lämna stressen bakom mig.
/Bell
