Jag...
Hej,
Jag vet inte hur mycket man kan vantrivas innan man byter.
Deppressivt aggressiv. Det känns igen, och sen så läser man om det i DN idag. Killen som sköt alla sina klasskamrater i Finland häromdagen, så beskrevs han.
Och jag kände att jag ville förändras. Just i detta då insåg jag att jag haft fel, hela mitt liv har jag haft fel och jag har varit för envis för att se det. Jag har slagit bort förslag, jag har kastat bort all hjälp som man erbjudit mig just för att jag varit envis. Jag vill förändras och jag vill ha hjälp, för innerst inne är jag inte en självdestruktiv person. Lika lite som jag är en generellt sett arg person.
Jag är inte arg, jag är bara besviken på mig själv för att jag inte kan hantera saker på det sätt som jag förväntar mig själv att jag ska kunna. Jag känner mig totalt otillräcklig och kan därför inte bjuda in folk i mitt liv, för jag räds att de ska se det jag själv ser när jag tittar i spegeln.
Det sägs att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv och jag tror att den som sa så hade rätt. Men hur går man vidare från den insikten? Jag vill inte bara låta det bli ännu en sån där aha-upplevelse som går till spillo. Jag vill inte vara rädd och jag vill verkligen inte vara arg.
Jag tror att alla dessa känslor av otillräcklighet har präntats in av mig själv och sedan bekräftats av andra, eller vad jag trott varit bekräftelser. Många gånger säger folk i min närhet saker som är i bästa välmening men som av mig tas som kritik som bekräftar det jag själv redan vet är fel.
Jag vill inte vara ensam, men med mitt beteende förvånas jag att jag inte är helt ensam. Men jag insåg igår att min bästa vän är min katt, hur patetiskt är inte det på en skala. Och inte ens den tycker om.
Det säger väl ett och annat om mitt sätt att vara. Jag är miserabel och jag dras till misär som en fluga dras till skit. Det var förutbestämt, men jag vill ändra mitt öde.
För så som jag har det nu vill jag inte att nån ska behöva ha det. Jag känner att det börjar bli dags för förändring, jag vet bara inte hur jag ska gå tillväga. I’ll try some different stuff, and if I fail… I’ll just try something else.
/Belma
Jag vet inte hur mycket man kan vantrivas innan man byter.
Deppressivt aggressiv. Det känns igen, och sen så läser man om det i DN idag. Killen som sköt alla sina klasskamrater i Finland häromdagen, så beskrevs han.
Och jag kände att jag ville förändras. Just i detta då insåg jag att jag haft fel, hela mitt liv har jag haft fel och jag har varit för envis för att se det. Jag har slagit bort förslag, jag har kastat bort all hjälp som man erbjudit mig just för att jag varit envis. Jag vill förändras och jag vill ha hjälp, för innerst inne är jag inte en självdestruktiv person. Lika lite som jag är en generellt sett arg person.
Jag är inte arg, jag är bara besviken på mig själv för att jag inte kan hantera saker på det sätt som jag förväntar mig själv att jag ska kunna. Jag känner mig totalt otillräcklig och kan därför inte bjuda in folk i mitt liv, för jag räds att de ska se det jag själv ser när jag tittar i spegeln.
Det sägs att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv och jag tror att den som sa så hade rätt. Men hur går man vidare från den insikten? Jag vill inte bara låta det bli ännu en sån där aha-upplevelse som går till spillo. Jag vill inte vara rädd och jag vill verkligen inte vara arg.
Jag tror att alla dessa känslor av otillräcklighet har präntats in av mig själv och sedan bekräftats av andra, eller vad jag trott varit bekräftelser. Många gånger säger folk i min närhet saker som är i bästa välmening men som av mig tas som kritik som bekräftar det jag själv redan vet är fel.
Jag vill inte vara ensam, men med mitt beteende förvånas jag att jag inte är helt ensam. Men jag insåg igår att min bästa vän är min katt, hur patetiskt är inte det på en skala. Och inte ens den tycker om.
Det säger väl ett och annat om mitt sätt att vara. Jag är miserabel och jag dras till misär som en fluga dras till skit. Det var förutbestämt, men jag vill ändra mitt öde.
För så som jag har det nu vill jag inte att nån ska behöva ha det. Jag känner att det börjar bli dags för förändring, jag vet bara inte hur jag ska gå tillväga. I’ll try some different stuff, and if I fail… I’ll just try something else.
/Belma
Kommentarer
Trackback
