Hur låter grisar?
`
Helloj
alla,
Jag får skärpa mig med skrivandet känner jag.
Har ingen disciplin. Men min ursäkt är att jag aldrig haft det, och som det ser ut idag så lär jag nog inte öva in det någon gång snart.
Har lökat hemma idag, som vanligt. Men idag är det lite annorlunda, för igår flyttade Jari ut. Och
nu är jag heeeeeeeeeeeeeeeeeelt ensam i korridoren. *snyft*
Har suttit i telefon med Jas i en miljard timmar känns det som, hans päron lär få en lika saftig räkning som jag nästa månad. Men vad gör man inte för kärleken?
Usch vilken smörja det här verkar bli. Jag
hatar känslomässigt dravel, vilket egentligen är mitt expertområde (
hoho).
Vad mer har jag pysslat med då?
Suttit och spelat
Mojo Master hur mycket som helst. Känner mig som
världens häftigaste PIMP och
funderar starkt på att skaffa en päls,
en lila päls. Bling bling är jag redan väldigt duktig på att använda. But you know what they say; life's a stage... Och på scen måste man se bra ut. I alla fall om man väljer att spela min roll.
Inte spelat poker, för jag förlorade så himla mycket sist jag spelade och feg som jag är vågar jag inte testa min tur riktigt än.
Usch vad feg jag är, det är nästan motbjudande. =0P
Hahaha, jag misstänker att hästarna som man bör ha i stallet inte infinner sig i nämnda stall, i skrivandets stund.
Jag sov med alla lysen tända igår natt, för det var så kusligt. Jag brukar inte vara så knäpp, men igår vart jag skrämd till sömns (vad skulle jag sagt istället, you tell me?).
Lyssnat på en sjuk massa musik, väldigt mycket mer än vanligt. Känns som att det är lika viktigt som syre just nu.
Sekundärsyre. Backup, på sätt och vis. A just in case type of deal...
Jag har suttit med Longman (dictionary) och slagit upp en massa jätteroliga uttryck. Eller det finns ett dåligt skämt om det;
So, I read the dictionary... Turns out the Zebra did it... =0P För de som inte förstår så får jag nästan säga att ni just gått miste om ett fruktansvärt givande skämt (nåja..).
Nej gott folk, ni ska få lite roliga grejs att kika på. Men jag säger tuuuuudels så länge =0)
/
Lammis (hehe, fick ett nytt smeknamn) <---
Refererar till att jag är "prima lammkött" När jag blev det vet jag icke men jag låtsas om att det är roligt och
Lammis låter så gulligt så det tänker jag behålla. Bätter än K:s
Belma Bulle och
Belma Bond. Det är inte lika gulligt.
Men de är K:s och han får behålla dem.
PS. Glömde nästan dela med mig av denna ytterst viktiga information; Jag, Bell, är lite småkär i Steven Seagal. Det ni. DS.
Jul Jul, helvetes jävla Jul
Helloj alla ute i stugorna,
Nu är det den där tiden på året då man bör komma överens med alla, trivas och ha det bra. Men Jul är inte den helg den kan vara. Den man vill att den ska vara. Jul för mig är förknippat med stress, med osämja och framförallt med allt förutom glädje. Julen bringar inte mig glädje Jag har aldrig tyckt att Julen har varit en trevlig helg, utan mer som ett nödvändigt ont. Där jag sliter som en varg och sen får skit för allt som man kan tänkas få skit för Alla bråk som legat och väntat hela året ska ut under Julen, allt gammalt groll ska ut. Och eftersom jag är den enda som inte skriker tillbaka får jag sitta igenom ännu en Jul med gnäll och tjafs.
Sen lugnar sig alla och har det trevligt, alla utom jag för jag sitter där sårad och förbannad och då får jag givetvis ta emot ännu mer skit för att jag är på dåligt humör och det bara eskalerar därifrån.
Men usch, idag känns inte alls som en givande dag. Trots att jag gick upp extra tidigt och städade, gjorde i ordning frukost och dessutom gjorde det väldigt Julmysigt.
Jag saknar Jason, fan vad jag saknar honom. Sen saknar jag Uppsala, och lugnet jag har där uppe. Jag saknar mitt liv i Uppsala, ihop med Jason och alla vännerna. Oh, idag känns bara så himla fel. Allt känns helt keiko.
Nej, snart är det här också över och sen återgår allt till sitt vanliga jag. Till ordinarie tider, med ordinarie personer och ordinarie liv. När jag återvänder hem så kommer ett helt nytt år ha börjat och en ny tid. Precis som varje annat år så försöker jag göra så mycket nytt i det nya året som möjligt. Och nästa år, har jag lovat, ska jag flytta till USA. För det är trots allt där jag har mitt liv. Alla mina bästa vänner, och förhoppningsvis flyttar Jason också hem tidigare än planerat. För honom vill jag inte förlora. Haha, jag är kär. Fasiken vad fjantigt. Bell är kär. Jason är rent fantastisk, en riktig dröm. *lycka*
Anywho, nu ska jag iväg. Hur sur jag än är vill jag ändå att resten av familjen ska få det mysigt något jag en dag önskar få uppleva. Who knows, maybe I'll have to wait a few years but one way or another I will enjoy Christmas.
Massa Julhälsningar,
Bell
PS. Jason, this little ps is for you. I miss you baby and I can't wait for you to get back. I'm not sure if I love you, but it sure feels like it. Huggeywuggeys,B. DS.
Mongobarn
Yes yes, hello =0)
Dags att försvenska denna dagboken, den engelska versionen vet ni säker redan om, om inte så finns den på http://belmas.blogspot.com
Nåväl, nu har jag segat mig med att skriva här mest för att jag inte orkat logga in. Sen ska man skriva på engelska och få klagomål från alla håll och kanter över att folk inte förstår allt som står. Bla bla bla. Men nu skriver jag på svenska *wiie*
Tog mig ner till Sthlm igårkväll, efter att ha varit med Jason till ARN, raringen åkte hem ='( Och vi kommer inte att ses nåt till efter nyår, vilket inte känns jättekul. Men vad gör man? Nyår i Kroatien? Ser så ut, för min del. Känns inte helt fel.
Nu sitter jag här hos päronen och degar efter en kort natts sömn. Fattar inte varför det alltid ska vara så svårt att göra nåt som egentligen bör vara det lättaste att göra. Det är ju ett primärt behov, varför uteblir det så många gånger? Varför går jag sömnlös jämnt? Gaaaaaah, himla frustrerande allt ska vara jämnt.
Ni får ursäkta gnället gott folk men jag känner mig inte inspirerad att skriva något av värde. Jag har skrivit så många djupa analyser innan och i ärlighetens namn så har jag haft my fair share of cathartic experiences. Now it's all about the bullshit. All over again =0)
Nej fy på mig.
Borde egentligen passa på att meddela att jag inte sitter vid min egen dator och med det förstår ni att det inte är mitt tangentbord. Så skriver jag fel, eller om det fattas en massa bokstäver så vet ni vad det beror på.
Satt som vanligt och kollade på Celebrity poker showdown igår, och blev himla äcklad av den där människan som satt i den rosa bh:n. I've never seen boobs looking disgusting. Men nu har jag sett allt.
=0P
Brorsan undrade vad tjusningen med programmet var, och mor visste inget om poker så hon frågade om de gemensamma korten och huruvida alla hade 'tillgång' till dessa eller om det bara var de som synade gjorde det. Något enerverande med så många frågor med de mest självklara svar som finns, men jag fick ta mig samman och besvara frågorna med så mycket lugn som var fysiskt möjligt för mig just då. Diskussionen är ensidig här, såhär såg min respons ut;
"Ja mamma, de kallas community cards och alla får ta del av dem". "Nej mamma, man behöver inte syna för att få ta del av dem". "Nej mamma, jag ska inte svära". "Snälla rara byt inte kanal". "Jag kollar på det för att det är kul. Och för att det är poker". "Ja, han spelar bra. Han spelar smart, och jag älskar hans klocka". "Jag vet att han inte ser bra ut, men det är något med honom. Han är rolig. Det är charmigt". "Ja, jag vet att han inte ser bra ut, men äsch skit samma". Osv...
Diskussionen gällde Jason Alexander (aka George Costanza från Seinfeld) och brorsan tyckte inte alls att Jason såg bra ut men han har ett certain something tycker jag. Kanske inte utseendevis, men allt annat. I don't know. Anywho. Han vann och jag var glad, för jag sa från början att han skulle ta hem segern.
Nu över till något helt annat, totalt orelaterat till ovanstående. Det är Jul snart och med det en hel del 'mirakulösa' event. Såsom det att en av mina allra bästa vänner (när jag var knatte) hittade mig på ett community som inte ska nämnas för att inte göra reklam för det, haha.
Vi har inte setts på 9 år! Och så helt plötsligt så hittar hon mig. Jag var i chocktillstånd, och var helt överväldigad över allt hon hade att berätta. Hon var gift, pluggade seriöst och hade gått och blivit konstnär!
Snacka om nyheter (ja, stäm mig för klyschan).
Själv har jag spenderatde sista 9 åren gnällandes över allt möjligt. Över politiken, vilket ledde till att jag engagerade mig. Över musiken och filmerna som spelas, vilket ledde till att jag blev recensent (och fick betalt för att kritisera sånt som jag innan gjort gratis). Över Sverige, vilket ledde till en flytt till USA, sen en till och sen en till. Haha.
Över skolan, och där är vi idag. Nu utbildar jag mig till lärare för att inifrån kunna förändra det jag inte trivs med. Kanske inte för alla, men för några i alla fall. Och det duger gott och väl för mig. Nu ska jag bli sådär sentimental och minnas något som jag hört om en liten flicka som räddar strandade sjöstjärnor... Eller nej, vet ni vad. Vi hoppar över det denna gången.
Undrar ni, mot all förmodan vad som hände så får ni höra av er till mig, ni vet var jag finns.
Allas eder,
Bellis
Just for the love of music and life
Hi everyone, It's 04.56(a.m) and yet another night I'm up. This time cleaning out my apartment, or my room or whatevere you call it. Or, I'm cleaning all the garbage out. All the extra stuff that I've been keeping under my bed. I've also refurnished and I'm mighty happy. Now I'm taking a small break from that and sat down to listen to some great tunes and to scribble down a few 'lifeinstructions' when I was suddenly hit by this overwhelming and familiar feeling.
The one, everyone has felt at some point, where you feel like you're drowning in all the wonderful tunes that are coming out of the speakers. It's like falling in love, but more gratifying and just plain and simple pleasure. Music has a great effect on me and my mood. Certain songs can make me cry, no matter how happy I am. Dolly Parton's "Coat of many colors" is one of those, I know what she's singing about, I've worn that coat for so long.
As a child of war I truly do know what she speaks of, having no money but still being proud of yourself and your family. Just standing up for them, because it wasn't our fault that we had to flee the country, in the middle of the night after having spent countless months in different basements, fearing for your life.Then, you finally catch a break and get to go to another country where you think you'll get a chance to start over.
Where you think that all the bad is in the past, but where you're greeted by people who push you down and bully you because you dress differently. Because you don't have any money, because you don't speak their language quite as good as they. But I don't blame the kids who were picking on me, I am after all a child of war and you know what they say; sticks and stones may break my bones but words will never hurt me. No the children didn't know better, but the adults. They should know.
And they never stop amazing me, with their remarks and the looks. Never stopping to think for a moment on the effect their remarks and looks have on the people who recieve them. Or rather who are subjected to them.Why are we so cruel to people who are different from us? Whos lifepatterns differ from ours? Why don't we embrace the differences and see them for what they are; opportunities to learn something new. Maybe something better, at least a chance for change.I don't know.
But I do know this, I've gone through alot in my 20 years on this planet, and I've had to deal with alot of it on my own while my parents (two true fighters) where out trying to provide for our family. I've had to grow up pretty fast, too fast and what effect it's had on me everyone can see. I'm so used to do everything on my own, to fight my and everyone elses battles on my own that I've become distanced from everything. It's easier to not feel anything, to just let go of emotions or to sweep them under the rug.
But now, after all this time, I've finally started to realize my problems. I can't deal with everything on my own, and if I keep pushing everyone away from me at some point they're not going to come back. And I'll end up alone, again. And that is a fear I've had for a long, long time. But I'm a survivor, I manage to land on my feet most of the times. And if I wasn't I wouldn't be here today. Many people who have been through half of what I've been through have given up and ended their young lives. I'm not about to do that, not now after all the stuff I've managed to pull through. I have a pretty firm grip around life, and I won't give it up for anything. Not for a long, long time.
And if I lose all I still have music, a great comfort. Because it let's me relax for a moment to truly lose myself in it. In that moment, when all is good and the darkness is so so far away. On a different continent and with it all the fears. I'm here today because my mother never lost faith in me, and because of the help I've gotten from music. So when they say that music takes lives, remember me and know that it couldn't be further from the truth.
And I am writing this simply because of my love for music and for life.
With a big thank you to my mother, who forever will be my one and only hero! Thanks for your time,
Bell
You get your bitch ass back in the kitchen and make me some pie
Hello my sweet readers,
Odd day today, really wierd. Don't know quite why I feel so wierded out but I somehow do. I'm in the middle of one of my signature episodes. This one, much like the rest of them, was completely uncalled for. It's not quite a panicattack, but very similar. Only difference is that this time it feels good, sort of like a majorly intense case of butterflies in the stomach. I have the biggest crush I've had in recent years, oh with the exeption of Dennis because he really swept me off my feet. Possibly, or rather probably the one "true" love I've had so far. But that seems to have changed, with me falling for J. He really is something else, the most wonderful guy ever. He won my heart from the start, and it's so corny but when looking in to his eyes I truly see in to his soul. And in it, my, our future.
God, that was cheesy. I'm sorry I should spare you guys this. But this rearly happens so when it does you really want to suck all the juices out of it (no pun intended).
It just feels like yet another one of those amazing crushes that leaves you completely crushed when it passes. Like a hurricane. It amazing and wonderful, a whirlwind of emotions and great happiness and then... nothing. Dennis did that to me, and I was really crushed, like a bug. I didn't stand a chance, man, I loved that guy. For real. I wanted him, and him alone. And in a way I still do. It's wierd, even though all this time has passed, and all these relationships I've been involved in, and he also with all this water that's passed under the bridge I still want him. Maybe it's not as intense as it once was, but it sure is there. And from time to time I find myself lost in a maze of memories. Memories of those wonderful times we had. And yes I do regret that it never really got a chance to develop into something more real and strong but we had good times and I do miss them. But it is, after all water under the bridge.Or at least it should be.
I can't believe myself. Dennis, why did I bring him up? He somehow always finds a way into my thoughts. Especially lately, don't know why. What I had with him really can't stand a chance in a comparison to many of my other "loves". Or maybe that is what differs him from the rest, I really did love him. The rest were just pure amusement. For passing time and for getting over Mr. D.
Oh crap, I shouldn't go down this road again. I'm really happy about my situation today. I shouldn't go off jinxing it like this. Going down memorylane. Down the yellowbrick road =0)
Oh well, I do like J alot. And with time I hope he takes Dennis' place in my heart and mind. Though, maybe he isn't quite as perfect. But I guess you can't have it all, can you? Or can you?
And I really don't know why I think D is perfect, he wasn't half as intelligent as the rest of my boys or well he was smart but not well-read he was so inferior to me. Maybe that's it? Damn the dominant side of me, nah kidding. That's what makes me the one and only ÜBERBITCH.
No more memories for now.
Smell you later,
Bell
Today is just a LOVELY day
Oh, hey you guys!
Today I didn't wake up on the wrong side of the bed, as a matter of fact I woke up on the best side I've woken up in quite a while now. I felt homey, I don't know if you know the feeling. It feels as if you are where you should be, you know that feeling you get when you wake up on Christmas- morning at home, and you just know you are where you belong. That's the feeling I woke up with. And how lovely it feels to finally accept ones' situation. Where I am today, the person I've grown up to be. And how I've changed in the past few years, how much I've really grown up and grown in to the person I'm meant to be.
I've learned to accept the person I am, and that's taken me quite some time and shitloads of effort. Pardon my French, if you can.
I'm still working on it, on a daly basis but you know what's the absolute best thing about it? I see the results in the people around me, and how they feel about me but also in the ways they treat me. For the better I feel about myself and the situation I'm in the more focus is put on something or someone else. It might sound crazy, but deep down inside you know what I mean and that it is, in a way, very true.
Today though I finally felt like taking care of the space around me, to work on bringing the peace in to my home. Because that has actually been my way of isolating myself from everyone, by keeping it as untidy as possible. It's sort of been my safetynet, if all else fails I know it's the place where I'm always left alone. Which maybe sounds crazy, and it probably is but it's been my way of keeping my peace.
But now, after all this time I feel ready to unclutter it. Maybe not all of it straight away, but piece by piece. And after all, I'm in no rush. I've been doing this for the past 18 years or so, so a couple of months here and there really don't make any difference. But if I rush it I'll just put up a mental blockage and then I'll just postpone it even more.
What you might not understand is, I hold on to things that hold memories for me. And I know the real memories are in your head but I have a relly hard time letting go of things. I mean a REALLY hard time. I'm an obsessive person, and as one I tend to get all crazed out if I throw something that has a memory attached to it. Be it good or bad. But I'm working on letting go of things, but I still have my meltdowns. My hissyfits, but they're fewer and more spread out. The goal is to stop obsessing all together. I've sort of gotten rid of my OCD when it comes to bacteria and germs, or at lest it's down to a recordlow level. You might wonder how these two add up, my hoarding and OCD well, hehe, that's where my depressions usually started. It's untidy, and where that is there are germs and yet I can't let go of things and so there you have a Catch-22 so I get depressed like hell and just want to give up on everything.
But now finally, THANK GOD, I'm out of that depression and clearing everything out. Secrets and isolation aren't my numbers. I'm a talkative social person who can't be enclosed. It doesn't suit me. This I found out just recently, can you believe that?
All these years everyone knew and told me, but I didn't listen. I couldn't understand.
Now you know my secret. And I'll tell you just one more today; I don't like it when people touch me. But I love physical contact. Yes yes, I'm wierd. But I'm working on it. And at least I'm honest and upfront.
Thank you all so much for your time, and don't be strangers, Oh by the way, feel free to comment I love to get responses on my texts.
Thanks yet again,
Belma
Something I found, kind of wierd and funny; what with me being a leader and teacher. It's written in the stars: http://www.belmas.org.uk/
