The Pretentious Illiterate

Jag har träffat många bra killar på sista tiden. Ändå trodde jag på honom. Men fick bevisat igen att skitstöveln söker nya. Lycka till, ditt jävla as. Lycka till. What goes around comes around, you'll see ;)

/Bell

Ja, som väntat så blev det ingen heldag i Stockholm.
Istället blev det ännu en hemmadag men denna något mer produktiv än de dessförinnan. Jag har rensat ut en hel del saker ur lådor som innan inte hade rörts sen flytten. Jag har även läst en hel del i mitt nya projekt: A spot of bother av Mark Haddon (han som skrev The Curious Incident of the Dog in the Night Time). Denna boken har ännu inte riktigt fångat mig på samma sätt som The curious incident... men jag gillar Marks sätt att skriva.
Han är inte en författare som skriver med någon annans språk. Om ni undrar vad jag menar där är att alltför många författare idag försöker sig på ett språk som de alltför uppenbart inte behärskar. Man använder sig av analogier som inte riktigt klaffar och mer ofta än inte känns det som att de suttit med synonymordböcker och slagit upp synonymer på måfå till vardagliga ord. De skönjar synonymer, som inte alltid kan användas i det kontext som de så naivt petar in dem i.
Mark Haddon använder sig av ett alldagligt språk men ger sig inte hän det helt. Det finns mycket i hans sätt att skriva som känns vardagligt men också fint på ett litterärt vis. Man kanske inte slukar denna boken på en eftermiddag men det är fin frukostläsning och jag försöker nu införa eftermiddagsläsning. Bara för att upprätthålla någon slags normalitet över min numer ganska tråkiga och enformiga vardag.
Jag såg filmen About a boy, eller Om en pojke om ni så vill. I filmen så gör Hugh Grants figur som så att han delar upp sina dagar i "units". Varje unit är 30 minuter lång och jag börjar allvarligt fundera på att införa ett liknande system. Jag behöver börja röra på mig, ha ett stadigt schema för det och likaså för fixande runt hemma. Så att det inte bara blir högar av allt som ska göras. Både skoj och mindre skoj uppgifter.
Kanske börja med piskan och moroten-metoden..? Nåt som blivit uppenbart är att jag inte har struktur på mig själv och mitt liv. Jag har alltid temporära lösningar som faller sönder och samman varje gång det sker minsta lilla förändring i mitt liv. Jag tror jag behöver något mer hållbart.
Nu ska jag ge mig på att städa ur mitt lilla klädskåp och börja med att fylla på det med kläder istället för med alla andra pryttlar, som nu står och tar upp värdefull plats.

/Belma

Halloj alla,


Och så trodde jag att jag aldrig skulle komma över honom, att aldrig lyckas panta den burken. Så såg jag det. Svart på vitt som så många andra gånger förr men denna gången var det annorlunda. Ingen svartsjuka i världen skulle kunnat tränga sig förbi min barriär. Jag älskar honom inte längre. jag vet inte om jag någonsin älskat honom. Jag vet dock att jag aldrig kan tänkas falla för denne kille igen. Inget på denna jord skulle kunna ske som förändrar det, varken lust eller tillfälle. Nej, nu öppnades inget sår. Nu slöts ett gammalt, och lika glad är jag för det men gladast... nej jag vet inte om den omtalade räven kan vara gladare.
Jag fick mitt avslt. Mitt efterlängtade, underbara avslut. Han är inte mer för mig nu än vilken annan föredetting. Det är som man säger, en tyngd har lyfts. Jag borde bege mig hem från den plats där jag är. Men taxi är dyrt och jag är bekväm. Jag kilar imorgon, en natt hos en vän har väl aldrig skadat någon.
Jag har fått nycklarna till den nya lägenheten, jag har städat som alltid innan en inflytt med klorin. Jag är en sån där människa som går loss totalt med den stora klorinflaskan och försöker få bort alla spår efter de gamla ägarna. Nu speciellt är det bara nyttigt då de förra ägarna hade en hel walk in closet till bredden full med gamla spritflaskor. Det är inget jag vill se hemma hos mig. Nej, jag ser fram emot lördagen då alla saker ska lastas in i lastbilen och lasset äntligen ska gå.
Imorgon väntar packande och städande. Nu, väntar family guy. Sen ska det sovas.

Allas eder.

/Belma




Life may not be the party we hoped for, but while we're here we should dance

Ja, idag har varit en sån där härligt fullspäckad dag. Många möten med människor, många mail, mycket jobb. Men jag sov så gott inatt.
Jag sov som en stock, med en tung, jamandes, kurrandes katt på mig. Han puttades, och trängdes och ville kela. Inte kan jag göra mig av med honom, even though that’s why I can’t have nice things.

Igår gjorde jag precis ingenting. Jag kom hem, sen satt jag mest av min tid innan det var läggdags. Det övergår min intelligensnivå hur jag fick tiden att gå men likförbannat gjorde jag det, för jag tittade inte på tv, satt inte vid datorn, lagade inte mat eller packade.
Jag städade synnerligen inte, inte mer än jag rullade med mig soptunnan som blivit tömd och gav tissen mer mat. Så vad jag gjorde igår vet jag ärligt talat inte, men likförbannat gick tiden och jag kom inte i säng förrän midnatt.
De senaste veckorna har jag betat av travar med böcker. Nu arbetar jag på den ganska intressanta ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Inte riktigt min kopp te. Jag gillar mig en kopp Kafka, stark sådan. Boken innan denna var mycket mer min typ av litteratur ”Allt är bara bra, tack” av Moa Herngren. En mycket mörk bok, med få solskenstillfällen.
Mycket i den boken kunde jag identifiera mig med. Och det beslutet som huvudrollsfiguren ”Lea” tar är det beslut jag själv önskar jag tagit. Jag grämer mig över det än idag. Men det är något man inte kan återta, fattar man det beslutet är det definitivt.

Nåväl, nog om det. Jag känner mig inte nådigt manad att börja recensera böckerna jag slukar. Men jag vet inte om jag känner att jag är engagerad nog att göra det. Jag hade velat, men å andra sidan hade jag velat ta mig tiden att packa ihop mitt skit så jag kan flytta…

Nåja, man vill mycket. Men här sitter jag på jobbet och känner mig otroligt o-kramad. Det var länge sen jag fick en varm kram. Jag kan inte minnas när jag fick det sist, och nu (som aldrig förr) är jag i behov av en varm kram. That’s it. No more, no less. Bara en endaste, stor, varm genuin kram.

/Bell

Hej,

Jag vet inte hur mycket man kan vantrivas innan man byter.
Deppressivt aggressiv. Det känns igen, och sen så läser man om det i DN idag. Killen som sköt alla sina klasskamrater i Finland häromdagen, så beskrevs han.
Och jag kände att jag ville förändras. Just i detta då insåg jag att jag haft fel, hela mitt liv har jag haft fel och jag har varit för envis för att se det. Jag har slagit bort förslag, jag har kastat bort all hjälp som man erbjudit mig just för att jag varit envis. Jag vill förändras och jag vill ha hjälp, för innerst inne är jag inte en självdestruktiv person. Lika lite som jag är en generellt sett arg person.
Jag är inte arg, jag är bara besviken på mig själv för att jag inte kan hantera saker på det sätt som jag förväntar mig själv att jag ska kunna. Jag känner mig totalt otillräcklig och kan därför inte bjuda in folk i mitt liv, för jag räds att de ska se det jag själv ser när jag tittar i spegeln.
Det sägs att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv och jag tror att den som sa så hade rätt. Men hur går man vidare från den insikten? Jag vill inte bara låta det bli ännu en sån där aha-upplevelse som går till spillo. Jag vill inte vara rädd och jag vill verkligen inte vara arg.
Jag tror att alla dessa känslor av otillräcklighet har präntats in av mig själv och sedan bekräftats av andra, eller vad jag trott varit bekräftelser. Många gånger säger folk i min närhet saker som är i bästa välmening men som av mig tas som kritik som bekräftar det jag själv redan vet är fel.
Jag vill inte vara ensam, men med mitt beteende förvånas jag att jag inte är helt ensam. Men jag insåg igår att min bästa vän är min katt, hur patetiskt är inte det på en skala. Och inte ens den tycker om.
Det säger väl ett och annat om mitt sätt att vara. Jag är miserabel och jag dras till misär som en fluga dras till skit. Det var förutbestämt, men jag vill ändra mitt öde.
För så som jag har det nu vill jag inte att nån ska behöva ha det. Jag känner att det börjar bli dags för förändring, jag vet bara inte hur jag ska gå tillväga. I’ll try some different stuff, and if I fail… I’ll just try something else.

/Belma

Jag tror bestämt att det nalkas hemgång strax. Jajjemen, ännu en sen dag som skriker magsår. Tjoho? Åh, J du vet inte hur rätt du har när du säger att det här är ett magsår som bara väntar på att hända.

Bah. Jag har i alla fall en stressboll att leka med. det är alltid nåt :)

Nu ska jag packa och åka. Hip hip hurray!

/B

Halloj alla,

Jag tror att alla vid något tillfälle har yttrat följande fras: "Varför drar jag alltid till mig idioter?". Men bara för att ämnet är bekant behöver det inte automatiskt bli mindre aktuellt. Jag vill ansluta mig till ovanstående klubb, för jag verkar bara dra till mig otrogna idioter som jag inte ens gillar till att börja med och som jag istället för kärlek, utvecklar något slags beroende. Usch, att man skulle vara här igen. Jag känner mig som en utvecklingsstörd Bambi på is - alla vet att det är en dålig idé att jag står på den där jefla isen. Detta endas baserat på tidigare erfarenheter, men likförbannat söker jag mig till den där lilla isplätten.
Få se nu hur hårt jag faller denna gången.

/Bell

Jag är hungrig, och trött. Hade en blodtrycksmätare på mig i 24 timmar, igår. Mindre skönt. Sov borta hos en god vän dessutom, så det var extra påfrestande att inte vara hemma. Men jag gjorde mitt val. Nu är jag trött, grinig och otroligt hungrig. Och vad värre är, jag vet inte vad jag vill förtära. Får nog bli en sån där nutrilettshake. Omvälvande, eller ja...

/Bell

Halloj alla,

Efter lunchen insåg jag att jag just inhandlat månadens nionde par skor. I och för sig är det den nionde så man kan väl se det som ett sätt att fira men ändock. Jag tror jag får lägga band på mig hädanefter :O
Fixade naglarna igår, kostar mindre numer än det brukade förut. 495 kr för en riktigt bra förlängning.
Päronen och bror kom hem från Kroatien igår. De hade en massa skoj att berätta, visa och en dröse presenter att dela med sig av. Jag är om än mer sugen på att åka ner på stubb än jag var innan. Men man får ge sig till tåls. 6 dagar till sen så jäklar, då väntar solen och ännu mer lyx.
Nu ska jag fortsätta jobba, innan jag tar en liten paus för mellis. Idag är det mango som är på schemat :)

/Bell

Jag vet inte riktigt anledningen men låten, finlandsfärjornas ständigt återkommande favorit, My way av allas vår Frankieboy snurrar runt i mitt huvud. Tillsammans med en massa datum. Nuffror som flänger runt. Fredagen, vad ska jag göra. Ska jag följa med eller stanna hemma. Hur kommer övergången se ut? Kommer det gå bra, går det inte bra. Bah! Semesterplanering som inte finns, det sliter på mig. Jag pendlar 5 långa t6immar varje dag. Det känns i kroppen. Jag är extra tung, trött som sjutton och mina fötter sväller upp som tokiga var dag. Det är lite tröttsamt att inte kunna ha skor på sig, frqmförallt inte sommarskor. De är för trånga. Flipflop kan jag inte ha för det ser som bekant sjukt ut med så svullna fötter och anklar. Dessutom känns det som att huden på benen stramar åt. Nej, sommarvärmen och den långa restiden i kombination med mycket händelser vid sidan av gör att jag känner mig riktigt tung och trött i både kropp och hjärna. Men jag vill gärna tro att det är ett övergående fenomen och att det hela snart ska bli bättre. För att vakna klockan 5 är inte längre någon höjdare. Inte för att det någonsin varit det, men det känns extra mycket just nu.
Nej gott folk. Min lilla eee pc är duktig. Jag sitter på pendeln, redan halvvägs till jobbet och njuter av hur bra och söt den är. Men nu ska jag stänga till här, dricka ur mitt pressbyrånkaffe och sen försöka sova sig litet. Idag kommer en tjej som ska ta över efter mig, som jag ska lära upp i några veckor så jag kan gå över till det andra, mycket bättre jobbet utan att behöve oroa mig.

/Bell

Halloj alla,

Vilken dag igår. Ett möte med 4 personer som alla var nyfikna, och jag som var nyfiken tillbaka. Jag var nöjd som få, och så på vägen hem så är det en explosion på centralen. Samma spår som jag sitter vid. Mitt huvud är inte sig likt.
Men man får bita ihop. Another day, another dollar. Det gör mig lycklig. Och mina arbetskamrater. Och min underbara chef, som är så söt att man nästan baxnar. Hon är världens raraste och mest omtänksamma. Jag trivs här :) Som sjutton. Yay.
Igår fick jag med mig en termometer i form av en blomma. Som man kan ha hemma och i vatten för att mäta temperaturen. Ja, ni vet ju vad termometrar har för arbetsuppgift. Men den här var himla söt! Fredag blir det lite fest och på lördag kanske det blir Uppsala. Vi får allt ta och se. Imorgon kanske det blir klippning och film. Kanske inte. Men nu ska jag knega vidare.

"I love you Ricky, like alot!"

/Bell

Rökfri vecka #1.

M ligger och sover än, jag försöker desperat hålla mig vaken trots att jag känner mig otroligt trött. Idag ska det städas inför morgondagens kalas. Om herrn går upp dvs.
Det jobbas inte idag, och det känns delvis ganska trevligt men väldigt tråkigt ändock. Man har inget att göra. Känner mig helt slut i huvudet bara för att jag inget gör. Man glider verkligen bara runt. Utan mål. Sånt funkar inte i längden. Ska söka nåt jobb tänkte jag. På egen hand :O Få tummen ur och söka nåt mer permanent. Yes yes yes. Today's the day.

/Bell

Manhandled säger (00:40): Jag har existentiella problem

Manhandled säger (00:40): alla involverar bowling


PS. Jag nickar Manhandled. DS.

Nåväl...

I know that its late and I really must leave you alone. But you're too good to hold that I feel such a long way from home. Och jo, jag är a long way from home. Jag är hos honom igen. Lycklig denna gången. Dum, men lycklig. Tom Jones strömmar ur mina hörlurar i afton. Imorgon börjar en ny tjänst hos Karamellkungen, ekonomiassistent. Leverantörsreskontra. Jag som jobbat på andra hållet med kundreskontra men jag tror det blir en väldigt bra erfarenhet jag samlar på mig här. Det är nytt, men det är det ju så mycket annat som är just nu.
Eller så gör man som man brukar, att man bara intalar sig en massa strunt för att få uppleva lycka. Man gör det man kan för att få känna värme. Glädje. Jag vet inte jag, jag är nog lycklig oavsett. Jag saknade, men sen slutade jag med det. Jag slutade sakna honom. Jag slutade sakna det vi en gång hade. Jag vet inte varför men jag kände att det bara var dumt att sitta och sakna något man aldrig haft. Så jag slutade. Men han kom tillbaka.
I let him go and he came back. Or so it would seem. Jag saknar oftast inte folk förrän jag ser dem. Då kommer den där retroaktiva saknaden. Sån är jag. For better or for worse.

Och så börjar jag på Karamellkungen imorgon. Jag vet inte vem som designade detta arbetet men den måste ha varit på väldigt bra humör då den gjorde det. Jag är lyckligt lottad, det känner jag. Jag är väldigt lycklig över det faktum att jag får lov att visa vad jag kan på en plats som jag enbart annars hade fått drömma om. Jag får jobba på en godisfabrik. Det är jag och Willy Wonka, men hans arbetsplats var begränsad till en sort. Min, åh, vilken lycka... Nej gott folk, ikväll blir det inte mycket sömn. Fast det känns skönt att slippa vara själv när man är så här. Jag gillar att kunna krama på honom och hålla i hans hand. Jag känner mig trygg här. Och så väntar en natt mot en morgon där lyckan börjar.

/Belma

I övermorgon får vi se hur många som begått självmord, dagen innan. Dvs imorgon. Förutom Julhelgen och Nyår så är alla hjärtans dag självmordsdagen.
Det är lite tragikomiskt, tycker jag.
Jag ska för första gången på länge spendera denna dagen själv. Men jag misströstar ej. Man kan inte alltid vara i ett förhållande, man behöver ibland den där perioden för sig själv. För att återhämta sig från de senaste eskapaderna. Jag går i studietankar igen. Och flyttankar likaså. Inte för att börja om, utan för att fortsätta det liv jag lever nu.
Jag hade lätt kunnat flytta nu. Jag känner mig mogen för att flytta ifrån alla. Han var den enda som förankrade mig här. Nu när det är ett avslutat kapitel har jag inget som håller mig kvar. Inget konkret sådär. Familjen träffar jag i alla fall, oavsett hur långt ifrån jag bor. Och vännerna har jag alltid tid till, det har jag alltid haft.
Nåväl, nästan i alla fall.
Jag känner mig något berövad men det är smärta man får utstå med. Jag har i alla fall hälsan i behåll, och lyckan likaså. Trots den där oförklarliga känslan av att jag blivit berövad något som var en stor del av mig. Men men. Life goes on Och turbulenta tider är av en övergående natur. Så it's time to say farewell to the past.

Adjö.

/Belma