Inköp (:
Halloj alla,Såhär ser sommarens accessoarer ut för mig... Givetvis går allt i rosa... Annars vore det inte riktigt jag
(=Enda skillnaden är att det är massvis med pärlor påsydda,
som detaljer på accessoarerna.
Det gillar man extra mycket.
I övrigt händer inget alls. Skriver uppsats mest hela tiden.
Vart ut i solen och läste en stund, det var mysigt. Mer än så sker visst inte idag.
Men jag är nöjd ändå (:
/Bellis
Hotel California
Halloj alla,
Som ni säkert märkt har de senaste dagarna präglats av en återgång till rocken. Tro nu för guds skull inte att Belma över sitt älskade metal, men jag har bara gått tillbaka till lite mjukare toner, temporärt. Nu när jag mår så här bra, som jag aldrig mått innan villjag lyssna på mjukare musik. Lite mer text och mindre instrument. Eller inte mindre instrument, utan mer bakgrundsmusik och förgrundssjungande, och inte tvärt om.
Jag är förälskad. I livet. Och denna glädje går inte att ta kål på. Den är för överväldigande, som en ångestattack fast ren glädje och lycka. Och jag som trodde att jag glömt bort hur man gör för att må så här. Men det är väl som att cykla, har du lärt dig det har du det i systemet för all framtid. Little did I know this morning, when I woke up, that today was going to be this good... No GREAT!
Mina underbara små läsare, det går inte att beskriva detta lyckorus. Det går inte ens att greppa det, men jag kan bara säga det att tonerna av The Eagles låt Hotel California har blivit ledmotivet för denna lycka. Och allt började med honom (:
Tokigt. Det är tokigt så bra jag mår. Nu går allt precis som jag vill det. Nu är mitt liv helt perfekt. Och detta utan någon förändring av läget. Bara det att jag äntligen fått lov att kliva ur min depression. Och nu, för första gången på länge kan jag säga det (utan något ljug) att livet känns helt perfekt.
Och som jag skriver detta,så studsar mina fingrar på tangenbordet, jag kan knappt bärga mig. Jag vill bara få ut allt detta, jag vill minnas denna stund för så här bra kan man ju inte må för all framtid så därför vill jag konservera denna känslan. Och denna fantastiska låt.
Janis Joplin och The Eagles, två musikartister jag aldrig trott jag skulle lyssna till. Men det är ju bara två låtar det handlar om. Två låtar och extatisk lycka.
Jag mår så bra nu! Jag mår alldeles underbart bra... Och att må så här, det ska jag försöka göra ett bra tag till... Men jag ser inga svårigheter för mig, det här kommer att bli bra. Tack och lov...
It's all going to be alright!
/Belma
I just want you to know who I am...
Halloj alla,
Huga vilken dag. Massa sol, men ändå något kyligt... Nåja, man känner i alla fall att sommaren är på väg. Det är ju alltid något.
Gått omkring här hemma och känt mig, rosa... Udda tanke. Att känna sig rosa. Men så är det i alla fall. Och så har jag fixat mina gardiner. Så nu har jag sytt dem och dessutom fått upp dem på fönstret. Väldigt somrigt, vill jag tycka. Även lyckats få upp min Club Metalhouse poster, som jag fick när A och jag var till Sthlm i lördags. Har dock inte städat eller lagat mat idag, och det får jag börja ta itu med så fort jag vilat upp mig lite. Sy gardiner och skruva in såna där fina hållare är inte det lättaste om man är ensam, har jag märkt. Och inte bara ensam, utan också utan fungerande verktyg, samt en snurrstol. Katastrofen var närvarande, men presenterades dock aldrig... Och tur är väl det...
Har varit väldigt tankspridd idag. Eller all fokus låg väl på honom. Och sen D också. Men ni vet hur det kan vara. Ibland vill det sig inte bättre än att man finner sig själv i en dimma av minnen. Men man får se det som ett nödvändigt ont, även om det är svårt att se varför det skulle vara nödvändigt... Nåja.
Gardinerna vart i alla fall himla tjusiga, så det ska jag gotta mig i. Och så ska jag nog bege mig ner till ICA och köpa hem lite sällskap. Herrarna Ben och Jerry får göra denna deprimerade varelse sällskap i TV-soffan inatt. New York- style ;)
Blaha blaha, nu ska jag sluta tjata. Och hämta hem mitt sällskap, laga lite finmiddag och låna med mig nån skojsig film.
/Bellis
Här får ni se mina små somriga gardiner. Visst är de söta?!
En underbar onsdag
Halloj alla,
Nu sitter man här, och känner sig lite som en hjälte. Idag har varit bra. Riktigt bra!
Vaknade upp i herr A1:s famn efter en fantastiskt bra dag och natt. Som även den hade spenderats med goa människor, och sen en fantastisk afton i filmsoffan med en go gubbe (:
Men idag var en dag utöver det vanliga. Påbörjade en ny kurs, träffade mina söta kursare och fjantade mig med A2, han är så rolig den pojken. Påminner om mig, fast en mer bitter och cynisk variant av moi. Wunderschön.
Efter lektionen vart F och jag ner till stan och jag shoppade lite, bl a inhandlades min broders födelsedagspresent. En skiva jag vet att han gillar, med Kraftwerk. Crap music, om man frågar mig... Men det gör man inte [: Och sen blev det inhandlanden av diverse nödvändigheter som studentlitteratur och lite prylar till helgen... Ska först på kalas på fredag och sen bär det av till Sthlm dagen efter för lite shopping och partaj med A3. Med vem jag hade en livlig diskussion per telefon idag (:
Hon är så söt. Påminner mig om mig. Sånt är alltid trevligt, med vänner som är lika en själv. Eller inte lika, men någon som har nåt gemensamt med en själv. Nån som delar ens åsikter och smak. Samt nån som brinner för livet på samma sätt som jag.
Nåväl.
Har sytt färdigt mina gardiner. De blev kalas. Vita med rosa blommor på (: Fantastiskt somriga. Riktigt tjusiga blev de. Mycket roligare än mina gamla, svarta med vita prickar på. Eller de vita med stora svarta prickar på... Som numer hänger i ett hörn vid soffan.
Känns bra att vara jag, igen. Det är himla trevligt. Har förlorat mitt tålamod på vägen, känner mig så rastlös och otålig mest hela tiden... Vet inte riktigt varför. Men det verkar vara temat för "dagen", så att säga.
Nåja, nu är jag nedrans trött. Efter dagens diverse eskapader.
Nu ska jag nanna kudde. Vi höres...
/Bellis
Sex and the City-moment!
Halloj,
Jag satt lite halvdeppad och tänkte lite allt möjligt, ville inte riktigt vakna... Det var mycket jag inte ville. Men så slängde jag på ett avsnitt av Sex and the City, ett avsnitt jag inte sett innan, ett avsnitt som fick mig att le med hela ansiktet. Ni vet, när man blir så lycklig att hjärtat tar ett extra skutt.
Avsnittet jag såg var från säsong 1, avsnitt 4 "Valley of the twenty-something guys". Det som SJP's karaktär sa i slutet fick mig att vilja skrika ut i ren lycka. Och jag gjorde det som egentligen inte bör göras; jag spolade tillbaka och lyssnade på det igen.
Maybe guys are a drug, sometimes they make you feel good, sometimes they make you feel bad. Fyfan. Spot on. Spot fucking on. Jag mår så bra nu. Jag vill röka. Hade kunnat ge vad som helst för ett par cigg. Men denna flickan har supit upp alla pengar. Och nu finns bara 5 kr på mitt konto. Helvete.
Om jag ändå sett det där avsnittet innan. Om jag bara vetat att jag inte är ensam i att göra vissa misstag. Jag är en novis när det gäller kärlek, och det sticker jag inte under stolen med. Men nu vet jag att det finns andra som gjort samma misstag. I'm not alone in my striving for a better future... A less lonely future.
Men just nu har jag det bra. Jag ska ner till Sthlm snart, så fort jag får min lilla lön. Då ska jag besöka mitt "Sex and the City-ragg". Han, vars nummer jag råkade radera. Och som ringde mig men jag hann aldrig ta samtalet. Honom ska jag besöka, be om ursäkt till och ask out. För han var himla söt.
Sen ska jag även höra av mig till D... För han är den sötaste lilla raringen jag träffat på. Och nästa gång jag är nere i Skåne ska vi banne mig gå ut. Men innan dess ska jag träffa A, föredragsvis ikväll. Because he drives me crazy.
My 20-something guy (:
Jag har fullt upp, och detta säger jag med ett leende på läpparna. This time, I'm game. This time I'm prepared, and there's no shame in that.
En mycket nöjd och glad,
/Belma
Röster i natten
Hejsan alla,
Inatt har jag drömt konstigt igen. Hela nätterna drömmer jag så intensiva, konstiga drömmar om människor i mitt liv. Jag ser ansikten, jag kan känna deras närvaro. Det är så konstigt. Alla pojkarna i mitt liv. Och jag sover mycket, massor. Min sömnterapeut är orolig för att jag ska ha rubbat min cykler... Jag undrade vilka cykler, de då jag inte sov nåt alls? Hon är så knasig ibland, men ändå förstår jag vad hon menar... Men jag trodde sömn var målet, men tydligen inte vilken sömn som helst.
Igår kände jag av ångesten en stund. En flyktig känsla i en vakendröm. Jag måste börja rå om mig själv. Strunta i andra, strunta i deras krav och deras önskemål. Jag måste börja tänka om, göra upp nya prioriteringar, hamna högre upp på min egen att-göra-lista... I need to redo myself. Och sluta fåna mig med skolan, bli lite mer seriös.
Det är på tiden att jag växer upp, för helvide. I'm a big girl now, can't always run home to mommy every time something goes wrong. Nej gott folk, nu är det dags att samla sig och få ordning på vissa saker. Det ska jag försöka göra idag, bara slappna av och ta in så mycket av känslorna som snurrar runt mig i någon knasig känslo-orbit. En bana av tankar, känslor och intryck. Vacker poesi egentligen, om man bara tillåter sig att känna, tillåter sig att se och framförallt inser att det finns där.
Jag vet, it makes no sense what so ever... Men ibland är det så, ibland måste man bara få skriva det man tänker på. Analysen kommer senare, mycket mycket senare.
Ända sen en viss D återäntrade mitt liv har jag pendlat mellan extas och misär. Why that is I don't know. Vad jag känner för A, har jag ingen aning. Men en sak är säker; jag borde må bättre än jag gör. Och det är det jag ska börja ägna min tid åt; att må mycket mycket bättre!
/Belma
Min tokförälskelse...
Halloj alla,
Nu sitter jag här på Carolina igen. Min stora, nyvunna, kärlek, och småler åt allt som är och allt som varit. Man hinner tänka en hel del medan man sitter och pluggar på diverse modala hjälpverb. Dessutom fick jag inte min plats idag. Den där jäveln som spanade in mig igår, satt där. Jag blir paranoid, why can't I just keep my ordinary spot? Damn you, you bastard. [:
Jag blir sådär när folk tar saker som jag använder. Har ju en hel läsesal men nej, nej han måste sitta på plats 130, och vrida lamporna så som jag gör. Ja ni ser, smått paranoid blir jag ju. Haha, knasboll.
Träffade på J idag, fredagen is all set (nåja, om en spontanfest utan inbjudningar kan bli all set?). Tänkte jag skulle bjuda in folk ikväll. Knåpa ihop nåt roligt litet mail. Ni får det ikväll, i alla fall, då får ni se resultatet. (: Hoppas ni kan dyka upp. 4 personer är säkra på att de skulle kunna och ytterligare två ska bjudas in. Nej fyra till, eller kanske fler. Vi får se hur humöret ter sig inatt när mailen skickas ut.
So, uhm, do wait up for it (:
Vad mer har vi på schemat, ja nåt som J sa som jag tyckte lät himla betryggande; Nja, men ni två har det ju bra... Refererande till min och A:s 'relation'. Ja... tänkte jag för mig själv, på väg till Carolina, det har vi ju. Om jag bara kunde njuta av det istället för att gå omkring och överanalysera allt ner till minsta atom. I'm somewhat of a nutjob when it comes to feelings of that sort.
Sen har jag tagit på mig ytterligare en halvkul grej. Jag har nämligen bestämt att jag vill ha de där poängen jag tog på HS2 så på torsdag (9/3) gör jag en tenta. Kul va? Veckan därpå har jag först en Sv-tenta och sen även en Ty-tenta på lördagen. Sen ska jag festa till det ordentligt. Typ i stil med att gå ut och handla på ICA, istället för Netto. Om det inte är festligt, så vet inte jag vad som är. Nej, då vill jag helt enkelt inte ens veta det. (:
Vet egentligen inte varför jag är så förbannat glad idag. Men jag är som bekant alltid glad när jag är omgiven av litteratur. Inget annat än ren kunskap och en vilja att lära sig. Jag är så glad, och jag har en massa att glädja mig över. A och jag har det bra, det har vi. Skolan går bra, turen har vänt och snart gott folk får man ju festa till det lite också. Himla trevligt. (:
Nej, dags att slå en pling, smaska i sig en macka och återgå till grammatikpluggandet.
Tjohoo, så länge.
/Bellis
En gång i tiden...
Halloj alla,
Sitter här, mitt i natten med tårar i ögonen. Det är så sjukt hur påverkad jag blir av Queens musikvideo (och låten generellt sett) - The show must go on. Så jäkla värdelöst att Freddie gick bort, dog. Vilken talang. Fy fan.
Har fått en hel del gjort idag. Trots att det inte var planerat. Hur kan jag må så här bra? Hela tiden undrar jag hur detta kunde ske, hur min långa depression bara vände. Som en vind, och på ett nafs befann jag mig i detta paradis. Bland alla dessa underbara människor, och få uppleva allt som jag fått uppleva. Björn Skifs - Håll mitt hjärta är på i bakgrunden. Och jag vet att den är cheesy den låten, men so be it.
Känns väldigt bra att vara jag just nu, trots att jag har 4 PM att lämna in, ett att revidera, en uppsats att bli klar med och två tentor att plugga inför (jo, så är det när man läser 50 p och vill vara ambitiös). Rena looneybin hemma hos mig, men det är temporärt och det känns skönt att hålla sig sysselsatt. Även om det är dygnet runt. (:
Nu får jag i alla fall sova om nätterna. Sova gott dessutom. Magiskt (:
När jag sitter såhär och tänker efter hur mycket mitt lilla liv förändrats i detta, 2006 så kan jag inget annat än le. Le med hela ansiktet. Att ens våga drömma om en sån här verklighet var nog för mycket för bara nån månad sen, bara drömma om det. Nu är det verkligt, han är verklig, de är verkliga... Och musiken, viljan, orken... SÖMNEN. Allt, verkligt. You are a merciful God. Thank you.
Det är så knasigt allting, att det bara slog om. Att min tur vände, eller snarare återvände. Jag är så lycklig. På riktigt.
Nu är det inte mycket i mitt liv som behöver struktureras. Skolan är det full koll på, även om det är kaotiskt så finner jag tid och rum för det. Den biten har fallit på plats. Nu återstår hemmet och sen, slutligen; jag. Lever lite mer hälsosamt nu, får en massa motion (ser till att gå minst 5 km varje dag) äter bättre och mer varierat och jag stressar mindre. Dricker knappt kaffe alls, röker inte (nåja, två cigaretter på J:s fest var bara belöning för a job well done) och jag har sakta men säkert jobbat bort min ångest.
Som ni märker försöker jag verkligen att förändra det som går att förändras, även sånt som är på längre sikt. Hur olikt mig det än må vara, men som sagt; jag har lärt mig ett nytt mönster. Nu gäller det att släppa taget om det gamla helt. Och någonstans känns det inte så farligt längre, jag har funnit trygghet annanvart. Bättre trygghet, tryggare trygghet. Lycka.
Nu ska jag strax sova. Men innan dess lär jag lyssna på en massa kärleksballader och drömma om honom. För han gör mig så lycklig, även om det inte betyder nåt. Eller gör det, det? För mig gör det sannerligen det, och det känns väldigt vuxet att kunna erkänna en sån sak. Kan det vara att distansen mellan mig och människor håller på att krympa, eller rent av avta? Oh God, that'd be a glorious day; when I no longer have to distance myself in order to feel OK. So help me God, I'll do it! [:
Mycket "God" i detta inlägg. Populärt uttryck. Modernt. Jag brukade vara en "troende" satanist en gång i världen. Undrar när jag tappade intresset, och varför. Det ska jag nog fundera över. Men jag känner ingen attraktion till den religionen här i Sverige, då det inte finns någon Satanism, bara Djävulsdyrkan och jag tänker då fan inte dyrka Djävulen. Det är inte min grej, that's just weird. And creepy.
Nej, idag är Belma en deist och har inga planer på att byta tillbaka till något annat. Jag tror på en högre makt, men inte på religioner (som jag anser fördummar människor, men som sagt det är vad jag a n s e r). Mycket att tänka på inatt. Och så ska det sovas, det ser jag fram emot. (:
/Bellis
If...
...skadeförsäkringar.
Halloj alla,
Visst vore det skönt om man kunde försäkra hjärtat?! Det vore en slående affärsidé, dock skulle man gå i back fortare än ögat. Man hade lika gärna kunnat skicka efter en konkursansökan samma dag som man startade sitt lilla företag.
Jag vill ha sommar, NU! För bövelen, det får inte snöa mer nu. Jag saknar värmen. Det känns så himla trist med all den här snön och ingen pulkaåkare in sight. Min Alex är ju borta nu, och det känns inte alls lika kul med vinter längre. Och midnattspromenader med Marcus är inte samma sak som en heltokig dag i pulkabacken med min sötaste A. (: Satt och funderade över livet idag. Funderade över vad jag ville ha ut av livet och människorna som bebor det. Jag kom fram till att jag inte alls hade någon inriktning, inget specifikt mål, nåja kärleksvis i alla fall. I övrigt är jag nog rätt målmedveten. Inriktad på att bli klar med skolan, komma ut i arbetslivet.
Men kärleken är än ett mysterium för mig. Det roliga är att ikväll ska jag träffa Michael, killen jag hade kunnat vara gift med nu. Bara tänka den tanken skrämmer mig. Att vara gift =0S
Det känns som vuxengöra, och jag känner mig inte det minsta vuxen, inte än i alla fall. Tänker man på det så, så skulle min situation idag vara den ultimata. Men varför trivs jag inte? Jag vet nog inte hur man gör när man är nöjd, för jag är alltid så inställd på att allt är skit och det som inte är, det kommer att bli. Och det är den inställningen som oftast gör att det blir pannkaka av allt. Känns så tragiskt, att se hela världen implodera framför ens ögon. Den värld man själv skapat i sitt huvud. Den där miserabla världen av ångest och depressioner, ständiga skuldkänslor och självhat. Det är ett bittersweet goodbye, så att säga. För jag har på sista tiden förvägrat mig själv att gå tillbaka till den världen och nu börjar en viss hemlängtan framträda hos mig.
Men jag vet hur det är i den där dimman av ångest, och jag längtar inte tillbaka. Inte i mitt "vakna" tillstånd. Jag har ju en tendens att glida tillbaka till tryggheten i ångesten, och jag vet att de som någonsin varit deprimerade vet att man oftast inte vill gå ifrån det. För det är så mycket lättare att vara deprimerad. Lättare än att strida mot de där mörka tankarna, att känna ångesten i luften men inte tillåta sig sjunka ner i den. Och jag läste någonstans att man ska använda sitt förflutna som en språngbräda och inte en soffa, och det är det jag försöker lära mig att göra. Att inte tillåta mig själv att stanna i det dåliga för länge, att inte bli för bekväm i den där ångestsoffan.
Idag är en sån där lite kämpig dag, när jag är lite trött och vill gärna sätta mig i ångestsoffan. Men jag ska ta mig ner till skolan och få lite grammatikpluggande gjort. Och ikväll blir det som bekant en träff med ens förflutna. I'll keep you posted.
/Bellis
Svar...
Halloj Elin,
Jag vet inte hur annars jag ska ta det här, då jag inte vet hur jag ska kontakta dig. Men de jag skriver om, är inte du eller M. Den jag skriver om här är en tjej som är vän med A, killen vars musik jag lyssnar på och som gjorde mig så lycklig. Men jag är så glad för er två och grattis till lilla dottern! Jag är så lycklig att ni kommit vidare i livet, och du vet att jag ångrar det som hände väldigt djupt. Men i vilket fall, så handlar det inte om er. Det har aldrig handlat om er, för mig är ni heliga. Och det som är heligt skrivs det aldrig om.
Jag saknar din vänskap, men det har aldrig varit mer än så för min del. Ni två hör ihop och jag tänker inte ens pådet längre. Jag önskar att jag kunnat spola tillbaka tiden och kunna gjorda allt ogjort för det sista jag ville var att såra dig. Men nu är det som det är, tyvärr. Jag var ung och dum. Men den jag skriver om är killen som fick mitt hjärta att slå ett extra slag, och hans vän som möjligen sabbade det mellan oss. Men för allt jag vet så kanske jag överdriver det hela. Vi är ju fortfarande som vi var när vi var 'tillsammans'. Det är som sagt A jag saknar, eller har saknat honom. Han gjorde mig lika lycklig som Dennis. Och det trodde jag inte någon kille någonsin kunde göra.
Jag hoppas det går bra i skolan för dig med. Jag läser en hel del denna terminen och det är mycket att göra. Men man har ju valt det själv så det är bara till att göra det [:
Massa lycka till med allt speciellt dottern,
En ångerfull Belma
Dreams
Här kommer ett vackert utdrag ur en vacker dikt av E.A Poe:
I have been happy, tho' in a dream.
I have been happy- and I love the theme:
Dreams! in their vivid coloring of life,
As in that fleeting, shadowy, misty strife
Of semblance with reality, which brings
To the delirious eye, more lovely things
Of Paradise and Love- and all our own!
Than young Hope in his sunniest hour hath known.
Och så får ni givetvis min favoritdikt också, mest för att jag älskar den. Lite bonus (:
Även den av E.A Poe;
Alone (1830)
From childhood's hour I have not been
As others were; I have not seen
As others saw; I could not bring
My passions from a common spring.
From the same source I have not taken
My sorrow; I could not awaken
My heart to joy at the same tone;
And all I loved, I loved alone.
Then- in my childhood, in the dawn
Of a most stormy life- was drawn
From every depth of good and ill
The mystery which binds me still:
From the torrent, or the fountain,
From the red cliff of the mountain,
From the sun that round me rolled
In its autumn tint of gold,
From the lightning in the sky
As it passed me flying by,
From the thunder and the storm,
And the cloud that took the form
(When the rest of Heaven was blue)
Of a demon in my view.
My turbo lover...
Hallå,
You'd better fucking believe you were. God damn I miss you. Jesus, who'd have thought that I'd feel this strongly about you, you bastard! Who'd have thought I'd fall for you, and your crazy charm?
Fy tusan, då var ytterligare en dag över, Alla hjärtans dag... Jotack, en dag kommer även denna dagen vara viktig. Just idag kändes det inte så väldigt spännande. Singel igen, efter en tids eskapader. Det var en rolig tid. Jag hade kul, och jag vet att du också hade det. (: Hon kostade mig det bästa som hänt mig, men jag har mig själv att skylla. Jag visste att det jag gjorde var fel, men jag var naiv och trodde att det inte skulle komma ut. Stupid, stupid girl.
Men men, nu är det för sent att ångra sig. A, jag gillade dig från första stund. Och det har inte förändrats. Så kan du överse min idioti så vill jag vara med dig. Du gör mig så lycklig. Eller gjorde, eller kommer att göra... Jag vet inte vad. Men jag hoppas på dig och mig, än... Kanske dumdristigt och blåögt, men då och då vill jag vara lite naiv. Få hoppas på det bästa. Ja ni vet hur det är. Ibland vill man något så gärna att man blundar för det faktum att det kanske gått förlorat.
Jag har gått runt och hoppats på mirakel idag, men som alltid annars så uppenbarades inget. Istället har jag haft det rätt trevligt, på egen hand. Tittat på Family Guy och fikat. Tyckte det var så trevligt på skolan, pratade med Anders (en kursare) och han var så ofantligt trevlig mot mig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Har gått på engelska med honom innan, men vi pratade aldrig då. Finns så mycket bra människor där ute i världen att man helt glömmer bort sin egen misär och bara fokuserar på dem.
Träffade J och J i kafeterian också, och R och M. De pluggar Eng C och verkar äntligen ha blivit ett par. Eller så ligger de bara med varandra, men det fanns något där som inte funnits förut. Himla kul är det i alla fall. Jag gillar R och M, dock i små doser. Blir lätt för mycket.
Har tänkt massor på A, och jag vet egentligen inte varför jag gillar honom så mycket som jag gör. Men det är nåt speciellt och lustigt över honom. Lyssnar på hans musik i skrivandets stund. Det är något ångestfyllt över mina minnen av honom. Jag känner mig så väldigt liten. Och det är inget bra. Men jag har mått bra hela dan idag, bara glidit runt och mått bra. Igår med, förutom framåt natten då mådde jag mindre bra. Men så satte jag mig och läste lite och skingrade tankarna. Så fick jag lite sömn och så släppte ångesten. Men nu är den här igen. Bara det att jag nu vet hur jag ska hantera det och det känns inte alls farligt. Inte mer än obehagligt. Och obehag gör mig inget.
Fan vad lycklig du gjorde mig! Så lycklig. Och jag visste att detta skulle hända förr eller senare, men man är ändå oförberedd på det. Och någonstans så ville jag tro på oss. Men det gick inte, funkade inte och det är inte mer med det. Det som var, det var. Och det var bra. Vi kanske ska låta det vara så. Och jag kanske borde följa ditt råd, det sista du skrev till mig; Var inte ledsen. Inte gräva i det som kunde varit utan fokusera på idag. Och för allt jag vet så är idag ännu en bra dag i mitt liv.
/Belma
Veckans favoritord: delux.
Hallå,
Ni som umgås med mig frekvent vet att jag hackar upp mig på vissa ord och har en tendens att överanvända ord som jag finner temporärt tilltalande. Delux, är veckans kalasord. Kalas är också ett ord jag använder på tok för mycket, alldeles förfärligt mycket.
Dagens onödiga fakta: Jag luktar som han. Han har fastnat i mig.
Dagens nödiga fakta: Toapappret är slut (helt värdelöst, men liktförbannat kul [för mig]).
Sov borta inatt. Eller var borta inatt, sov gjorde jag då inte för jag hade inte mina sömnpiller med mig =0/ Världen ärsig inte lik när man inte sover alls på ett tag. Känner mig fasligt förkyld trots att jag vet att jag inte är det. Eller bör inte vara det. Såvid han inte smittade mig. Men det kan ju bero på sömnbrist.
Ikväll skulle vi ses igen. Kanske blir det film, kanske inte. Men imorrn har jag föreläsning så det blir nog inte till sent. Och jag kan inte sova med honom, och inte han med mig. Vi sover aldrig ihop, vi ligger där och väntar på respektive ringklocka. Men det är himla mysigt, att slippa ligga där ensam. I alla fall för mig, för jag ligger vaken oavsett.
Nej gott folk. Dags för lilla mig att tillsammans med den neurotiska kossan säga good night, and good fight.
/Bellis
Den glömda rocken
Hejsan,
Ibland faller även de starkaste i svackor som av de svaga skulle upplevas som slutet. Jag har inte fallit i en sån svacka nu, inte riktigt. Jag snubblade och föll, men missade det svarta hålet med ett hårsmån. Räddningen fick jag hämta i en välkänd medicin, riktig gammal hederlig hårdrock. I metal, heavy metal och min favorit death metal. Något jag glömt bort, nåt 'jag' ansåg var fult ett tag. Men de människor jag umgicks med lyssnar inte på denna musiken och därför lyckades man själv glömma den delen av sin personlighet. Eller kanske inte glömma, men förtränga. Play nice, play fair (in every sense of the word) play... someone else?
Jag levde länge på den här musiken, det var min drug of choice. Sen blev det tamt, och jag fick förlita mig på andra droger... Jag tänker givetvis på cigaretter, och mat. Annat är bara läskigt. Nåja, onödigt i alla fall.
Jag är tacksam att jag fått hitta tillbaka till den person jag en gång varit. Och detta tack vare nyfunna vänner och bekantskaper. J och J, A och D. Ni har gett mig musiken tillbaka. Ni har gett mig livsviljan tillbaka. Tack.
Det har talats om själsliga orgasmer och musiken ger mig själsliga orgasmer. Ju hårdare toner desto lyckligare Belma. Och tänk att jag lyckades glömma det. Tänk att jag lyckats förlägga, i alla fall 19 år av mitt liv, bara för att jag var tillsammans med en pryd jävel som förstörde mer än han egentligen skulle fått. Men det var i ett annat liv, eller i en annan livstid. Det var då mina depressioner började, det var då som all ångest svämmade över. Och jag har inte vetat det förrän nu. Det var musiken som var min utväg förut och nu sitter jag här med gamla trygga Arch Enemy i lurarna och andas på riktigt för första gången på länge. Som jag har saknat den här känslan, den här friheten... Mig själv.
Välkommen tillbaka, du har varit saknad [:
Det går inte ens att beskriva känslan inom mig just nu. Det känns så bra! SÅ JÄVLA BRA! Oh jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag är så lycklig. Det är nästan skamligt att må så här bra. Det är som att gråta ut, så renande, så vackert och framförallt inspirerande. Jag känner mig oövervinnerlig, som om allt jag gjort varit meningslöst och nu plötsligt hittar man den heliga graalen. Och nu känns allt bra igen, som om all trygghet som en gång sjunkit till botten nu kommit till ytan och allt är bara bra igen. Alla pusselbitarna är på plats igen.
Jag mådde lite dåligt idag. Men nu, oh nu är allt bra. Och detta efter en timme med min egenvalda psykolog: Musiken som ger mig liv. Nu vill jag ha mer, så så mycket mer. Hårdare, mer gitarrer, mer trummor, mer pojkar med långt hår och mer headbanging. Jag vill ha allt det jag en gång glömde att jag älskar.
Jag har inte mått så här bra sen sommaren 2003. Nu är lugnet här igen. Nu mår jag bra, om så bara för tillfället. Nu är jag i extas. Låt mig stanna här så länge det bara går. Mata mig med energi för nu mår jag för bra för att sitta och inget göra.
En lycksalig,
Belma
Ännu en sen natt
Hejsan alla läsare,
Jag vill börja detta inlägg med att annonsera att jag så olyckligt fått en finne på (den vänstra) tinningen och om jag flummar så vet ni att det är en av anledningarna. En annan anledning är att min bror så trevligt armbågade mig i näsan för någon dag sen, vilket resulterade i att jag såg ett ljus och numera går omkring med en fruktansvärd smärta både i näsa och huvud.
Just det, jag kanske bör nämna det att min bror boxas och därmed är den armbågningen väldigt mycket mer smärtsam än en ordinarie armbågning. Men för att vara rättvis så menade han inte att det skulle bli så.
Igår och idag har jag sett på film, Shark Tales och Bridget Jones 'the edge of reason'. Nu, precis som då blev jag förälskad i Colin Firth och hans tolkning av Mark Darcy. Denna man hade jag kunnat gifta mig med idag, om det gick. Nej, inte idag, nu helst! =0)
Tragiskt egentligen.
Funkar inte det så får jag väl gifta mig med K på tisdag, som planerat! Hahaha.
Nej men allvarligt talat, Colin Firth ser ju nästan helt perfekt ut. Sen råkar jag veta att han är himlans trevlig i verkliga livet också, off screen d.v.s. Men inte för att det spela någon som helst roll.
Jason och jag är ett minne blott, förövrigt. Anledningen till varför vet några av er redan, ni som inte vet får väl fråga. Det är inget trevligt ämne. Något jag ogärna diskuterar. Men det är fullt förståeligt.
Har haft celebert besök av min gode, och ack så söte (jag har smakat) vän Alex. Hör till vanligheterna att vi ses 50 ggr i veckan. Skulle egentligen se Bridget Jones II med honom men smygkikade på den själv och när han väl kom över var jag så kär i Darcy att han inte kunde stå ut med mig i mer än två timmar. Men lika väl det, för jag stod inte ut med honom heller. Haha, nejdå raring du är ändå min favorit.
Borde egentligen gå och lägga mig för 3 timmar sen (ja det är ett uttryck) men här sitter jag 4:39 AM står det på min dataklocka vilket är på tok för mycket.
Skulle på jobbintervju igår, men lilla intervjuardamen fick ställa in och skjuta på det till på måndag, vilket är perfekt för min del. Måste ändå ner till Sthlm för att gå till sjukgymnasten och följa med pappa till tandläkaren. Haha visst låter det sött, pappa vågar inte gå till tandläkaren så jag måste följa med som support. Hahaha, nejdå. Fars tandläkare pratar enbart engelska, ett språk far inte bemästrar (eller behärskar överhuvudtaget).
Sen är det tenta den 13:de vilket inte alls känns skitskoj men vad gör man inte.
Sen är det tyska igen och engelska och hela den karusellen (med reservation för felstavning). Men efter sommmaren hoppas jag det bär av tillbaks till USA. Den här gången för att stanna.
Åh, ju mer jag tänker på det desto mer ont gör det att jag inte har någon att vakna upp med. Trots att jag tycker om att ha min space så tycker jag om att ha någon där. Och vänner är bra, ja, men de kan inte riktigt ge en den intima känslan man delar med den man tycker om.
Det är svårt att förklara, men sist jag kände den intimitet var nog med Dennis. Och jag vet att ni tycker att jag tjatar om Dennis, och det gör jag säkert men han lämnade ett avtryck i min själ. Och det var för exakt 3 år sen vi träffades, och det lilla 'förhållandet' varade i nån månad bara. Det var en katt och råttalek som vi båda förlorade till slut.
Nåja, jag ska inte filosofera kring sånt som gått fel i det förflutna. Istället ska jag lägga all fokus på framtiden. Den kan jag i alla fall påverka än. Livet går vidare, jag förstår bara inte varför jag har Dennis kvar i tankarna än. Det var ju helt fel men på sätt och vis helt rätt.
Jag vet inte vad jag vill.
Helvete. Samma visa om igen. Hur många gånger ska man behöva vara deprimerad över en och samma sak?
Nej nu ska jag inte hålla på och tjafsa om det när jag tydligen är tröttare än as. =0P
På återhörande mina små raringar.
/Bell
Mongobarn
Yes yes, hello =0)
Dags att försvenska denna dagboken, den engelska versionen vet ni säker redan om, om inte så finns den på http://belmas.blogspot.com
Nåväl, nu har jag segat mig med att skriva här mest för att jag inte orkat logga in. Sen ska man skriva på engelska och få klagomål från alla håll och kanter över att folk inte förstår allt som står. Bla bla bla. Men nu skriver jag på svenska *wiie*
Tog mig ner till Sthlm igårkväll, efter att ha varit med Jason till ARN, raringen åkte hem ='( Och vi kommer inte att ses nåt till efter nyår, vilket inte känns jättekul. Men vad gör man? Nyår i Kroatien? Ser så ut, för min del. Känns inte helt fel.
Nu sitter jag här hos päronen och degar efter en kort natts sömn. Fattar inte varför det alltid ska vara så svårt att göra nåt som egentligen bör vara det lättaste att göra. Det är ju ett primärt behov, varför uteblir det så många gånger? Varför går jag sömnlös jämnt? Gaaaaaah, himla frustrerande allt ska vara jämnt.
Ni får ursäkta gnället gott folk men jag känner mig inte inspirerad att skriva något av värde. Jag har skrivit så många djupa analyser innan och i ärlighetens namn så har jag haft my fair share of cathartic experiences. Now it's all about the bullshit. All over again =0)
Nej fy på mig.
Borde egentligen passa på att meddela att jag inte sitter vid min egen dator och med det förstår ni att det inte är mitt tangentbord. Så skriver jag fel, eller om det fattas en massa bokstäver så vet ni vad det beror på.
Satt som vanligt och kollade på Celebrity poker showdown igår, och blev himla äcklad av den där människan som satt i den rosa bh:n. I've never seen boobs looking disgusting. Men nu har jag sett allt.
=0P
Brorsan undrade vad tjusningen med programmet var, och mor visste inget om poker så hon frågade om de gemensamma korten och huruvida alla hade 'tillgång' till dessa eller om det bara var de som synade gjorde det. Något enerverande med så många frågor med de mest självklara svar som finns, men jag fick ta mig samman och besvara frågorna med så mycket lugn som var fysiskt möjligt för mig just då. Diskussionen är ensidig här, såhär såg min respons ut;
"Ja mamma, de kallas community cards och alla får ta del av dem". "Nej mamma, man behöver inte syna för att få ta del av dem". "Nej mamma, jag ska inte svära". "Snälla rara byt inte kanal". "Jag kollar på det för att det är kul. Och för att det är poker". "Ja, han spelar bra. Han spelar smart, och jag älskar hans klocka". "Jag vet att han inte ser bra ut, men det är något med honom. Han är rolig. Det är charmigt". "Ja, jag vet att han inte ser bra ut, men äsch skit samma". Osv...
Diskussionen gällde Jason Alexander (aka George Costanza från Seinfeld) och brorsan tyckte inte alls att Jason såg bra ut men han har ett certain something tycker jag. Kanske inte utseendevis, men allt annat. I don't know. Anywho. Han vann och jag var glad, för jag sa från början att han skulle ta hem segern.
Nu över till något helt annat, totalt orelaterat till ovanstående. Det är Jul snart och med det en hel del 'mirakulösa' event. Såsom det att en av mina allra bästa vänner (när jag var knatte) hittade mig på ett community som inte ska nämnas för att inte göra reklam för det, haha.
Vi har inte setts på 9 år! Och så helt plötsligt så hittar hon mig. Jag var i chocktillstånd, och var helt överväldigad över allt hon hade att berätta. Hon var gift, pluggade seriöst och hade gått och blivit konstnär!
Snacka om nyheter (ja, stäm mig för klyschan).
Själv har jag spenderatde sista 9 åren gnällandes över allt möjligt. Över politiken, vilket ledde till att jag engagerade mig. Över musiken och filmerna som spelas, vilket ledde till att jag blev recensent (och fick betalt för att kritisera sånt som jag innan gjort gratis). Över Sverige, vilket ledde till en flytt till USA, sen en till och sen en till. Haha.
Över skolan, och där är vi idag. Nu utbildar jag mig till lärare för att inifrån kunna förändra det jag inte trivs med. Kanske inte för alla, men för några i alla fall. Och det duger gott och väl för mig. Nu ska jag bli sådär sentimental och minnas något som jag hört om en liten flicka som räddar strandade sjöstjärnor... Eller nej, vet ni vad. Vi hoppar över det denna gången.
Undrar ni, mot all förmodan vad som hände så får ni höra av er till mig, ni vet var jag finns.
Allas eder,
Bellis
Just for the love of music and life
Hi everyone, It's 04.56(a.m) and yet another night I'm up. This time cleaning out my apartment, or my room or whatevere you call it. Or, I'm cleaning all the garbage out. All the extra stuff that I've been keeping under my bed. I've also refurnished and I'm mighty happy. Now I'm taking a small break from that and sat down to listen to some great tunes and to scribble down a few 'lifeinstructions' when I was suddenly hit by this overwhelming and familiar feeling.
The one, everyone has felt at some point, where you feel like you're drowning in all the wonderful tunes that are coming out of the speakers. It's like falling in love, but more gratifying and just plain and simple pleasure. Music has a great effect on me and my mood. Certain songs can make me cry, no matter how happy I am. Dolly Parton's "Coat of many colors" is one of those, I know what she's singing about, I've worn that coat for so long.
As a child of war I truly do know what she speaks of, having no money but still being proud of yourself and your family. Just standing up for them, because it wasn't our fault that we had to flee the country, in the middle of the night after having spent countless months in different basements, fearing for your life.Then, you finally catch a break and get to go to another country where you think you'll get a chance to start over.
Where you think that all the bad is in the past, but where you're greeted by people who push you down and bully you because you dress differently. Because you don't have any money, because you don't speak their language quite as good as they. But I don't blame the kids who were picking on me, I am after all a child of war and you know what they say; sticks and stones may break my bones but words will never hurt me. No the children didn't know better, but the adults. They should know.
And they never stop amazing me, with their remarks and the looks. Never stopping to think for a moment on the effect their remarks and looks have on the people who recieve them. Or rather who are subjected to them.Why are we so cruel to people who are different from us? Whos lifepatterns differ from ours? Why don't we embrace the differences and see them for what they are; opportunities to learn something new. Maybe something better, at least a chance for change.I don't know.
But I do know this, I've gone through alot in my 20 years on this planet, and I've had to deal with alot of it on my own while my parents (two true fighters) where out trying to provide for our family. I've had to grow up pretty fast, too fast and what effect it's had on me everyone can see. I'm so used to do everything on my own, to fight my and everyone elses battles on my own that I've become distanced from everything. It's easier to not feel anything, to just let go of emotions or to sweep them under the rug.
But now, after all this time, I've finally started to realize my problems. I can't deal with everything on my own, and if I keep pushing everyone away from me at some point they're not going to come back. And I'll end up alone, again. And that is a fear I've had for a long, long time. But I'm a survivor, I manage to land on my feet most of the times. And if I wasn't I wouldn't be here today. Many people who have been through half of what I've been through have given up and ended their young lives. I'm not about to do that, not now after all the stuff I've managed to pull through. I have a pretty firm grip around life, and I won't give it up for anything. Not for a long, long time.
And if I lose all I still have music, a great comfort. Because it let's me relax for a moment to truly lose myself in it. In that moment, when all is good and the darkness is so so far away. On a different continent and with it all the fears. I'm here today because my mother never lost faith in me, and because of the help I've gotten from music. So when they say that music takes lives, remember me and know that it couldn't be further from the truth.
And I am writing this simply because of my love for music and for life.
With a big thank you to my mother, who forever will be my one and only hero! Thanks for your time,
Bell
