8 långa år
Jag satt och fnulade lite. Det är sånt man gör när man är arbetslös, det och äter endast cup of soup.
Nåväl, mitt i mit cup of soup-ätande och fnulande slog det mig att jag "bloggat" i 8 år nu. Nästan en tredjedel av mitt liv. Hej och hallå. Att man aldrig tröttnar.
Det hela tog fart på LunarStorm för många många år sen och har sedan fortsatt dels på "Lunar" men också på andra communities för att slutligen hitta ut till den sanna bloggosfären. Blogg.se och blogger.com. Jag vet inte hur många spaltmeter tonårsångest jag hade kunnat samla ihop om jag bara sparat allt. Alla killar, alla vänner, alla 'problem' man tyckte att man hade. Tentaångest, skoltrötthet, jobbslit, pojkar... pojkar och åter pojkar. Dennis och Marcus, och Magnus och Anders. Rickard gånger 3. David. Daniel. Sean. Underbara vänner som Alex och Stefan, Jenny, Tessan, Elin, Millan, Sly och brudarna. Fyfan.
Och så de många flytt-turerna. Malmö-Sthlm. Flytten från familjen. USA. Flytten ihop med honom. Flytten tillbaka till det egna. Sthlm-Uppsala. Uppsala gånger 3. Uppsala-Fisksätra. Fisksätra-Tyresö. Tyresö-Björnlunda för att slutligen hamna i Gnesta. De ovanstående boplatserna har jag haft de senaste åren bara. Inte mycket att hurra för. Men vilka omställningar.
Sen depressionerna. De månadslånga depressionerna med tillhörande isolering. Tröttsamma veckor och månader som smälte ihop till ett. Sömnlösa nätter. Statoil vid Kantorn. Den där natten då jag hade honom i mitt kök, och efterföljande morgon. Vår lilla träff, sen månaderna av ja... älskog? Mest för att inte uttrycka mig, man vet aldrig om det sitter unga och läser detta. Månader och månader av vilt, passionerat... ja ni vet vart det är på väg.
Sen, hon.
Allt ställs på ända. Jag orkar inte Uppsala mer och flyttar. Flyttar ihop med honom. Börjar på ett äventyr som aldrig borde skett men som i efterhand kanske var en räddning. Flyttar ifrån honom. Hatar honom, innerligt. Men känner ett behov. En önskan som han uppfyller, gång på gång. Sen tankarna. Känslorna. Besattheten. Och slutligen, besvikelsen. Som ett brev på posten.
Och nu. Nu är vi framme. 8 år senare. Lite tryggare, lite stabilare. Om än mer nyfiken.
Måtte det aldrig ta slut.
/Bell
Nåväl, mitt i mit cup of soup-ätande och fnulande slog det mig att jag "bloggat" i 8 år nu. Nästan en tredjedel av mitt liv. Hej och hallå. Att man aldrig tröttnar.
Det hela tog fart på LunarStorm för många många år sen och har sedan fortsatt dels på "Lunar" men också på andra communities för att slutligen hitta ut till den sanna bloggosfären. Blogg.se och blogger.com. Jag vet inte hur många spaltmeter tonårsångest jag hade kunnat samla ihop om jag bara sparat allt. Alla killar, alla vänner, alla 'problem' man tyckte att man hade. Tentaångest, skoltrötthet, jobbslit, pojkar... pojkar och åter pojkar. Dennis och Marcus, och Magnus och Anders. Rickard gånger 3. David. Daniel. Sean. Underbara vänner som Alex och Stefan, Jenny, Tessan, Elin, Millan, Sly och brudarna. Fyfan.
Och så de många flytt-turerna. Malmö-Sthlm. Flytten från familjen. USA. Flytten ihop med honom. Flytten tillbaka till det egna. Sthlm-Uppsala. Uppsala gånger 3. Uppsala-Fisksätra. Fisksätra-Tyresö. Tyresö-Björnlunda för att slutligen hamna i Gnesta. De ovanstående boplatserna har jag haft de senaste åren bara. Inte mycket att hurra för. Men vilka omställningar.
Sen depressionerna. De månadslånga depressionerna med tillhörande isolering. Tröttsamma veckor och månader som smälte ihop till ett. Sömnlösa nätter. Statoil vid Kantorn. Den där natten då jag hade honom i mitt kök, och efterföljande morgon. Vår lilla träff, sen månaderna av ja... älskog? Mest för att inte uttrycka mig, man vet aldrig om det sitter unga och läser detta. Månader och månader av vilt, passionerat... ja ni vet vart det är på väg.
Sen, hon.
Allt ställs på ända. Jag orkar inte Uppsala mer och flyttar. Flyttar ihop med honom. Börjar på ett äventyr som aldrig borde skett men som i efterhand kanske var en räddning. Flyttar ifrån honom. Hatar honom, innerligt. Men känner ett behov. En önskan som han uppfyller, gång på gång. Sen tankarna. Känslorna. Besattheten. Och slutligen, besvikelsen. Som ett brev på posten.
Och nu. Nu är vi framme. 8 år senare. Lite tryggare, lite stabilare. Om än mer nyfiken.
Måtte det aldrig ta slut.
/Bell
Kommentarer
Trackback
