The Pretentious Illiterate

Igår kom jag hem klockan 21.45. 208 kr fattigare, och med en total brist på näring och framförallt vätska. Jag satt på pendeltåget som fastnade mellan årstaberg och älvsjö. I tre svettiga, syrefattiga timmar satt vi där. Mellan två stationer och socialiserade, svor över vilken tid det tog och skrattade gemensamt åt tågvärdens försök till något som kan liknas vid desperata skämt.
Jag kan meddela att jag nu mer än någonsin ogillar idén med de nya tågen. De som ska ha aircondition. De som inte har fönster som man kan öppna när man sitter fast i solen med en dröse andra människor. Det var så syrefattigt i vagnen mot slutet att jag var helt säker på att jag skulle tuppa av. Så efter 3 timmar i fångenskap evakuerades vi från ett tåg till ett annat med hjälp av två stegar som lades i ett V. Det var en märklig upplevelse, nästan som ett märkligt experiment på hur människor fungerar i nödsituationer. Och ett totalt bevis på hur underbart människosläktet faktiskt är. Så imorse vaknade jag med ett nytt hopp. Jag mår bättre idag än jag gjort på länge, i huvudet. Jag tror att det där var den där svävande pusselbiten som aldrig riktigt innan fallit på plats, som igår hittade hem.
Jag kom hem mycket lättare, inte enbart för att jag svettats bort en del kilon utan också för att den där cynikern som jag burit på min rygg så länge plötsligt fick för sig att lämna sin ordinarie arbetsplats och söka sig ut på nya äventyr. Och jag vet att det här låter tokigt, och måhända är det så, men när människor sätts på prov så brukar de alltsomoftast visa sig vara riktigt, riktigt bra individer. För när man är privat, då är man bättre än som offentlig.
3 timmar var allt som krävdes. Tre ynkliga små timmar, för att se något man inte kunnat se innan. Trots att det funnits för en hela tiden.

Ja, min dag blev lite lång. Lite svettig, men what a difference a day makes!

/Belma